Förändring var orsaken till att vi skulle besöka Väddö i första hand. Jag skulle bli intervjuad av en föredetta kurskamrat som håller på med ett projekt om förändringsarbete och då sammanställt ett litet frågeformulär som hon gärna ville ha besvarat.

Som vanligt har jag ju då väldigt svårt att se förändringar eftersom jag ju har mitt sätt att allt måste ske under minsta möjliga motstånd då såklart definierat av mig själv. Med det sagt så är jag högst medveten om att mitt sätt troligtvis inte betraktas som "minsta möjliga motstånd" av flertalet. Men det är MITT sätt.

Förhoppningen var ju att vi skulle få se ett Väddö i vårdräkt, men vädrets makter hade en liten annorlunda önskan; Det blev ett Väddö i vinterskrud istället. På ett sätt passande eftersom just det året vi var där var det en ovanligt kall och långvarig vinter. Men lite udda kändes det dock...

Vi satt på första parkett i de nya dubbeldäckarna som numer trafikerar sträckan sthlm-norrtälje. Snöfritt och vår...

Ju längre norrut vi kom...ju mer vinter.

På Väddö var det riktig vinter!

Det var härligt att kliva in på skolan igen och mötas av välkända ansikten! Vi hade turen att vara där samtidigt som gamle rektorn, en riktigt cool typ som Leo alltid gillat också. (Kan ju friska upp ert minne och nämna att första skoldagen på Väddö så hade ju Leo spanat in vem det var som bestämmer på skolan och letat upp rektorn för att fråga efter extranyckel när han låst sig ute! :-D) Så det var kul...

Det börjar verkligen bli en vana nu att folk inte känner igen mig och min lärare som inte tittar till tappade kilon var tom hon tvungen att erkänna att även hon såg nu...

Och såklart så träffade vi fina Britsy som ju Leo betraktar som sin reservstorasyster... :-)

Härliga möten och intervjun gick bra. Sen hann vi med att käka lunch där också. Gott som vanligt.

Jag tog mig även till vågen, den där mackapären som jag hade sån ångest över att kliva upp på vid anländandet till Väddö då det begav sig. Nu är vågen min vän och bekräftade tydligt och klart att jag har förlorat 135 kg i kroppsvikt...

Ett sant och riktigt värde som säger mig att jag har 10 kg kvar tills jag når min drömvikt, en siffra som varit så svåråtkomlig och svävande i det dolda. Näst intill omöjligt, men nu är det inom räckhåll.

Så tillbaka till det där med förändring? Tja. Så totalt och så omvälvande. Japp, allt är förändrat!

Börjar med slutet av dagen...

Vad glad jag är att jag tog oss tid till att besöka Älmsta skolan trots det ogästvänliga vädret. Eftersom jag inte visste riktigt hur lång dagen skulle bli så brydde jag mig inte om att förvarna att vi skulle komma, utan hann vi så tänkte jag att vi droppade förbi och att alltid skulle vi få träffa på nån som vi kände.

Vi visste inte riktigt vart vi skulle ta vägen och vart alla höll till numer, men vi kom lagom till mellis så de höll ju till i matsalen turligt nog.

När vi var påväg mot matsalen så kommer Leos dåvarande klassföreståndare Hasse gåendes och Leo kände han igen när han såg oss. Leo fick världens bamsekram och jag såg hur Leos spänning över besöket släppte i det ögonblicket. Underbart! Hasse var verkligen en toppenlärare och ett enormt stöd för Leo under väddö vistelsen. Dom hade haft gympa så ett par gamla klasskamrater hälsade igenkännande när de kom ut från omklädningsrummet påväg mot klassrummet. Hasse kom ihåg att Leo och Elis funnit varandra och umgåtts en del, så han släppte in Leo i omklädningsrummet så han fick överraska honom där inne. Och väldigt glatt överraskad han blivit av att se Leo! :-)

Medan Elis bytte om så gick vi vidare till matsalen för att kanske hälsa på nån mer fritidsfröken som kanske kom ihåg oss? Och jo då... där fanns Iréne som visst komihåg oss mycket väl så hon bjöd in både mig och Leo att få lite mellis i oss. Det tackade vi inte nej till, och nu hade även Elis anslutit så vi hade en trevlig fikastund tillsammans. Nu kände sig Leo mer bekväm och ville nog visst stanna kvar på fritids en stund (vilket han först inte ville) :-)

Väl på fritids hittade de till utklädningshörnan och vips var Kanälgpiratediscotrollet och Pirathulahulavlickanninjatrollet födda! De hade en trevlig stund tillsammans och även de andra barnen anslöt.

Det var så härligt att se att vänskapen finns kvar. Så jag kan bara tänka mig hur fint det måste ha känts för Leo.

Jag är så glad att vi hann med besöket till skolan, och det var verkligen en lyckoslump för i vanliga fall på måndagar brukar Elis åka hem tidigt, men inte just idag! Snacka om tur för oss! Mer tur skulle det visa sig att vi hade då vi även stötte på Elis mamma inne på ICA som jag trodde att vi skulle missa.

Ibland fattar även jag kloka beslut lärde jag mig av idag...

Bilder på trollen, och orsaken till Väddöbesöket kommer mer om vid ett senare tillfälle...

Nu måste jag ladda om eftersom jag ska på en andra intervju imorgon för ett sökt jobb!

Det krävs ju lite klara tankar för sånt...

Idag blev inte alls dagen som jag hade planerat. Inte det minsta...

Jag fick känningar av det satans bråcket, men kände ganska tidigt att det här var av sorten som skulle ge med sig själv. Frågan är då bara hur lång tid det tar?

Jag kan ju ganska lugnt och tydligt konstatera att det blir inte bra snabbare av hög upplevd stressnivå. Dvs när sinnet är speedat av tankar på allt som skulle ha gjorts men som inte kunde utföras för det var sängläge som gäller...

Jag är lite trött. Kroppsligt och mentalt.

Försökte ringa till kirurgmottagningen idag för att böna och be om en tid! Men då hade de ingen telefontid idag.

Notera: Se för fan till att aldrig få något problem en torsdag framöver!

Ska ringa imorrgon, om det nu gör nån nytta.

Är det stressen som har utlöst det här? Hur fan ska det då bli att jobba innan det är åtgärdat??

Helt slut har jag varit idag. Det stjäl verkligen ens krafter det där jäkla navelbråckseländet...

Först när det smäller till så tänker jag att smärtan nog går att uthärda, men så blir jag orolig för jag vet egentligen inte vad som kan hända, men det känns som om jag håller på att spricka, och trots att de uppmanar till att åka in när jag känner sådär så känns det så fruktansvärt fåningt att vara där på akuten när smärtan väl försvinner. Fast visst inser jag att det ju är det bästa att åka in när det är så total och direkt omställning i måendet när väl smärtan släpper och bråcket "ploppar" tillbaka...men ändå.

Igår mådde jag illa också...som jag trodde kan illamåendet bero på tarmvred, och det är något jag fasar för att behöva uppleva. Men det gick också över tack och lov...

Det var samma läkare som jag fick träffa som senast jag var inne, vilket var för exakt tre månader sen kom jag fram till.

Hemskickad blev jag, men det skrevs en snabba-på remiss så förhoppningsvis kommer det bli åtgärdat inom ett par veckor.

För det är verkligen dags nu. Tröttsamt att gå omkring med den här ständiga oron...

Dagen igår började ju ofantligt bra åtminstone. Jag hälsade på SLU som jag kan börja praktisera på. Det blev ett bra möte och trots att det ligger så avlägset så känns det lockande. Är det på lab jag ska jobba så är det i sån miljö jag verkligen vill jobba. Eller det tror jag iaf. Hursom så är det på ett liknande ställe jag MÅSTE få jobba för att pussla ihop allting enligt min plan. För jag har en plan, jag har alltid haft en plan. Nu när den nästan är slutförd, ja då först kan jag erkänna och identifiera den...

Träffade fd kollegor vilket var mycket roligt! Roligast var ändå mötet med en fd kollega som jag inte träffat på ca 2 år men som jag arbetat ihop med under 12 års tid. Jag såg henne i personalrummet och gick leende fram till henne och skulle hälsa; Hon log lite artigt och undrade säkert vad det var för flinande dåre som närmade sig henne och så säger hon: "Vem söker du?" Tillslut trillar poletten ner för henne och hon inser vem jag är! Det totala chockartade uttrycket var hysteriskt roligt! Och det får väl också en och annan polett att trilla ner hos mig; Det har hänt massor. Bara att inse...

Mötet gick bra och transportkostnaden är löst den första perioden iaf...inte självklart att man ska få hjälp, men det går att hitta nån sorts förmildrande omständighet.

Sen var det en hel massa andra saker jag ville framföra men intresseklubben har slutat anteckna så det är lika bra att lägga ner...

 Isabelle Söder Underbara bilder från Seriebloggen!

Man kan ju inte veta om man passar för någonting förrns man provat på det eller hur?

Han som intervjuade lät väldans positivt inställd idag. Herregud!

Lite annorlunda frågor.

Och han kommer definitivt spara mitt CV i sin databas.

Kanske nu?

Intervju på måndag och möte på praktiken på tisdag...

Vi har katt i kanske upp till 8 veckor...

Linas matkasse med rabatt så billig matvecka...

(Uppskatta då människa....Uppskatta!!!!)

Man är sina tankar? Är det så?

Satan vad jobbigt i sånt fall...

I det desperata försöket att vara ärlig och bara mig själv känner jag mig som en större bluff än någonsin...

Hur släpper man det liksom?

Hur fan skakar man av sig det?

Stort som smått. Livsviktigt och totalt oväsentligt. På alla plan man kan tänka sig. ALLT.

Litet blir stort och stort rent ohanterbart....

Tills jag skriver.

Tills nån frågar...

Närå. Tack de e bara finfint...

IQ fiskmås.

Hej.