nustundarnyatider

Alla inlägg under augusti 2011

Av Maria Eriksson - 30 augusti 2011 00:46

Har hittat mina gamla texter på nätet idag efter att ha blivit medlem i bloggdinosaurierna.

Denna text är aktuell. Så väldigt aktuell eftersom jag och Leo skall besöka Överviktsenheten vid Astrid Lindgren imorgon. Jag försöker och försöker att vara öppen och inte kritiserande och framförallt så vill jag att han ska slippa gå igenom all förnedring jag själv fick genomgå i hans ålder...yngre var jag ju faktiskt.

Inlagd på sjukhus utan att någon egentligen förklarade varför jag låg där. Jag var inte "sjuk" och konstig mat fick jag och ingen efterätt fast alla andra barn fick det. Annorlunda. Fel.

Tjock var jag och hade alltid plyschbyxor som visserligen var bekväma. Men annorlunda... Fel.


Åh så svårt....



990314 kl 18:40


Det var en händelse som jag reagerade över på kaféet idag som jag tänkte reflektera lite över. Då jag kommer ifrån Stockholm så kan jag väl redan från början klargöra att jag med kaféet INTE menar kafé opera, om nu någon händelsevis skulle tro det. Med kafé menar jag ett kafé som min moder har på helgerna, och där jag ofta hjälper till.


Det hände en sak där som har anknytning till det ämne som ligger mig närmast om hjärtat. Ämnet är således viktrelaterat. Det kom in ett sällskap som skulle njuta av en eftermiddags fika efter några timmars friluftsliv. Ja, att de varit ute en stund antog jag eftersom först i sällskapet kom travandes en pojke med ett stort leende på sina läppar och alldeles rosiga kinder och en snorig näsa! Han var väl säkert i fem års åldern skulle jag tippa. Glad var han som sagt, glad som man är när man är liten och får gå på kondis…

De hade visst varit där förut för han hälsade så glatt på mamma. Mamma kände igen honom också. Den här helgen har vi serverat våfflor, brukar inte göra det i normala fall. Det var det som hade lockat in sällskapet. Den lilla pojken var väldigt rund… "Hej på dej Du!" sa han till mamma… "Jag ska ha en våffla jag. Och Apelsin saft!" Pojkens mamma sa genast : "ja, ja...men vi ska bara ha EN...du får dela med morfar. Du får inte äta en hel. Tänk på att du bantar!" Pojken noterade inte kommentaren än… utan hjälpte sin mamma att hälla upp kaffe i koppar. Satte sig vid bordet och väntade på våfflan. Pratade på som bara den gjorde han. När våfflan sen serverades och modern delade den i två så blev han såklart upprörd och började gråta och ville ha hela. De talade ännu mera om för honom att han inte får äta så mycket, inte en hel. Ja, han vart riktigt grinig till slut och ville inte ha någonting, inte saften och inte den halva våfflan, utan grinade bara. Jag hörde inte mera av konversationen bara lite lösryckta ord. Men jag fick i alla fall uppfattningen att morfadern inte var helt nöjd med hur mamman hanterade situationen. I vilket fall som helst så slutade det med att en ny våffla beställdes in och pojken fick en hel. Han fick äta den medan modern pratade på om hur illa det skulle bli när de skulle väga sig i morgon. Förmodligen var väl pojken med i nån sorts behandling.

Till slut så röt han åt mamman " Kan du vara tyst nu! Jag vill inte prata om det där!!!"


Åhh.. Som jag kände med den lilla pojken. Förstår precis hur han kände sig. Skuld, skuld, skuld… Livsfarligt att koppla ihop såna känslor med födointaget. Det slutar illa då…

Det måste vara skitjobbigt att vara förälder i såna situationer. Hur ska man bete sig? Barn älskar ju godis och kakor och bullar. Såna saker är ju förknippade med festliga tillfällen, vilket sen kopplas ihop med en lyckokänsla. Att då slänga ur sig till ett barn så som mamman ovan gjorde, är ju som att säga: "DU är annorlunda du får inte vara glad för sånt som andra är glad över!!" Personligen anser jag att det är helt fel att påpeka för ett överviktigt

barn så DIREKT att barnet måste gå ner i vikt. Jag tror det blir alldeles för fel då…

Jag uttalar mig av egen erfarenhet. Får liksom motsatt effekt.


Ja, ja… händelsen berörde mig, jag ville säga något klokt både till pojken och hans mamma. Jag vågade inte. Jag hade för den delen inte något klokt att säga…


Du duger som du är!!!

Av Maria Eriksson - 29 augusti 2011 22:14

Vilken energikick jag fått idag.

Att jag aldrig lär mig att feedback och konstruktiv kritik faktiskt är något positivt och inte av ondo. Fast...när jag tänker till lite så är ju faktiskt målet med det här examensarbetet just det... att lära mig det. Inte att briljera akademiskt, utan just DET att bli mottaglig för kritiken. Det är ju faktiskt det jag har satt upp som mål för mig själv: Att ta kritiken och avsluta.


Jag fick kritiken att " väldigt mycket är väldigt bra skrivet" och sen att det var lite rörigt och osammanhängande på vissa ställen och det visste jag ju och kände själv och det kan förbättras.


Och sen fick jag höra "Ja då förstår jag varför det tagit sån tid, vad bra att all den datan finns redan, men då är det ju bara att summera det"


"Detta är definitivt ett uppsats material"


Kan inte riktigt förklara hur enormt skönt detta känns!


Sen är det ju jobbigt att inse det här personlighetsdraget jag har som verkar vara så jävla svårt att förändra:

Jag förringar mig själv å det grövsta och litar inte ett uns på min egen förmåga. Jag drar mig undan och låter alla andra komma före. Kan inte ta plats för "inte kan väl jag inte..."


Socialt har jag fungerat väl i gruppen, men inte på det arbetsrelaterade planet... jag vill inte störa och vill inte ställa onödiga frågor och just detta har resulterat i en miss som kunde avhjälpts ganska enkelt så hade jag haft lite klarare resultat vid en av undersökningarna.

Men nu vet jag hur äckligt svårt jag har för det fast jag verkligen förbättrat mig på den punkten enormt, så nån gång kanske det lossnar helt...


Sen måste jag faktiskt erkänna att jag faktiskt inser att när det gäller den organiska kemi biten så det faktum att det inte gick så bra helt enkelt beror på att jag faktiskt saknade kunskap och erfarenhet och att detta inte gör "mig" värdelös.


Nåväl, mycket jobb återstår tyvärr, men det SKA gå!

Av Maria Eriksson - 29 augusti 2011 09:10

Jag lever i ett vacuum för tillfället och botar ångesten med promenader. Det är ju bra.


Idag ska jag ÄNTLIGEN ha ett möte med professorn och gå igenom mitt urusla manuskript till nån sorts exjobbsrapport.

Är inställd på ett arbete som innebär en helt omskriven rapport, för det är så svårt att skriva på engelska.


Har ägnat mig mest åt att försöka trygga min ekonomiska situation i nuet så energin går åt till det och jag gör det som krävs av mig på jobbsökarfronten. Lite lustigt det där med att leva i nuet; Jag gör det på det enda plan i tillvaron som det betraktas fult att göra det: Det ekonomiska.


Nåväl, har varit på soc så vi får väl se hur de bedömmer det. Det är verkligen ett rent tillfälligt behov så jag hoppas jag får några kronor. Sen har jag sökt diverse fonder/stipendier och SJÄLVKLART hoppas jag ju få drömbeloppet jag fick förra hösten med chansen är väl minimal.


Å andra sidan intalar jag mig själv att detta är året som jag för sista gången kommer vara i behov av att söka dessa allmosor.

Jag säger till mig själv: Snart kommer jag ha ett jobb, och det känns sant.


Det som jag har ångest för är att jobbet nog inte kommer ha det minsta att göra med mitt patetiska försök att skaffa mig en examen, så det kommer vara bortkastat...


Ja, ja. Ansökningar skickade och viktiga möten inbokade så de närmaste veckorna är helt okej.


Jo, sen var det ju det där med den utdragna tanden som fortfarande gör ont! Ja, inte tanden då eftersom den är borta, men på stället. Kollade ordentligt igår och det ser ut som man ser benet. Det kan ju tydligen orsaka smärta. Så det blir väl ytterligare ett besök...

Att ha smärta är ju en riktig "downer" för humöret kan jag ju gott konstatera...


Bajs!


Av Maria Eriksson - 17 augusti 2011 09:29

Jag har press på mig från alla håll och kanter att få Leo mer fysiskt aktiv och en pojke som avskyr det mer och mer. Eller åtminstone de aktiviteter han har för tillfället.


Fick nämligen ett samtal från fotbollstränaren efter första träningstillfället att han inte alls var med på noterna på träningen, och att han känner sig tvingad av mig att gå dit. Så jag måste väl lyssna på honom nu och låta honom sluta. Han har ju faktiskt sagt att han kan tänka sig gå kvar på simningen iaf.


Det får väl bli promenader för honom också då helt enkelt...


Det är väl bara att inse att han är ingen lagsports människa, och nu har vi ju gett fotbollen ett år iaf.


Jag tror det är rätt beslut. Träningen på torsdag och cupen på söndag får bli det sista.


Jag kan ändå inte låta bli att småle lite åt tränaren som med helt uppriktig förfäran i rösten tyckte det var superkonstigt att man inte kan tycka fotboll är det roligaste som finns. Jag har ju åtminstone förståelse för det...

Av Maria Eriksson - 16 augusti 2011 11:00

Redo för nästa fas känner jag. Nu är det motion som gäller. Stavgång rockar fett...

Jo

Av Maria Eriksson - 14 augusti 2011 01:20

Det var nåt viktigt jag ville säga. Något meningsfullt och betydande. Men det förintades och flög sin kos.

Så det var väl inte så viktigt.

Eller så var det så viktigt att det inte är redo att förmedlas.

Så kan det ju också vara...

Av Maria Eriksson - 11 augusti 2011 20:31

Igår blev vi ju av med vår tillfällige husgäst, men imorgon får vi träffa henne igen då vi är bjudna på middag och får äta äkta kinamat, tillagad på kinesiskt vis.


Jag drömde så himla intensivt och underligt om katter inatt, sån där dröm när man är helt utmattad när man vaknar och så fruktansvärt lättad att man vaknar och inser att allt bara var en dröm.


Mamma och pappa var med i drömmen, pappa som huvudfigur och mamma med i bakgrunden. Det hemska i drömmen var att pappa var så fruktansvärt arg på mig...

Hur han var arg och varför och hur han hanterade situationen är komisk, men inte känslan som dröjer sig kvar.


Som jag kommer ihåg delar av den.

Vi hade två katter som hämtades, eller skulle hämtas, men när de kom för att hämta så hade de bara en kattbur med sig så en av katterna skulle stanna en extra dag. Inga problem sa jag...

Men det visade sig att jag bodde hemma i vällingby, och så utbrister jag till pappa:

"Oj då, vi har ju en katt kvar här över natten och jag som skickade hem kattlådan..."

Här blev då pappa rosenrasande. Minns inga detaljer, men jag började lägga ut tidningspapper och hushållspapper på golvet på lilla toaletten.


Pappa är arg. Fly förbannad. Och härjar och gormar. Mitt i allt börjar jag leta efter båda katterna och hittar ingen. Har den där hemska panikkänslan i kroppen och letar och letar och letar...


Sen öppnar jag dörren till badrummet på övervåningen och där är pappas nya sovrum! Eller han har rivit ut badkaret och byggt sig en enkel träbrits och ska nu minsann sova där. Fortfarande superarg och vänder sig i sängen så ryggen är mot mig...

Jag fortsätter leta efter katterna och blir lite lättad i drömmen för jag kommer äntligen på att en av katterna har ju faktiskt åkt hem! Men en är ju fortfarande borta...


Då vaknar jag och blir superlättad när jag inser att jag faktiskt inte behöver leta efter någon katt. En sån skön känsla.


Men pappas ilska är fortfarande obehaglig....



Av Maria Eriksson - 11 augusti 2011 20:17

Ganska så tungt just nu.


Helst vill jag ligga i sängen och dra nåt gammalt över mig.


Men det går ju inte...



Presentation


"Nu stundar nya tider, ett liv på egen hand..."

Fråga mig

5 besvarade frågor

Marias Gästbok

Omröstning

Ska jag sluta skriva?
 Ja
 Nej
 Gör som du vill

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< Augusti 2011 >>>

Bloggar

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards