Ja. Rent kroppsligt vill säga. Den sitter som en pulserande värkande klump på vänster sida i höjd med höftbenet fast bak i ryggen och strålar liksom inåt. Prover visar att organen gör som de ska åtminstone. Det är väl för väl...

Koncentrerad oro ger fysisk smärta i specifik punkt.

Undrar varför min hamnat just där?

Är det för att det är i området där det höll på gårejält galet i sommras efter blödningen efter operationen?

Kanske...

Och jag klarade inte alls av det där tempot med att vara springande vikarie. 

Självkänedom verkar jag ju ha åtminstone. Och självförtroendet kan jag skaka fram.

Men självkänslan. Den satans självkänslan...

Och stress under oförberedelse det går helt enkelt inte. Just nu eller alltid?

Tillbaka på ruta ett igen då. Nej förresten... jag vet inte alls var jag är längre.

Helt borttappad...

Vart ska jag gå?

Jag pallar det inte...

Det stramar i käkarna.

Hjärtklappning, klump i magen och varje andetag känns...

Bränner bakom ögonlocken och det susar i öronen.

Ihåligt och tomt.

Tankar fladdrar och får ingen chans att lägga sig till rätta.

De är många och pockande...

Hur ska det bli?

Det jag kan räcker ju inte?

"Genom att begränsa sin kontext till att bara gälla likasinnade uppnår man normalitet.
Det kan vara livsfarligt, men det kan också vara livsnödvändigt. Varje människa har behov av att åtminstone tillfälligtvis få uppleva sig normal." 
/Jonas Gardell

Det är ju så. Det är så träffande och igenkänningsfaktorn är så rysligt hög...

Jag läser "Torka aldrig tårar utan handskar" och jag inser att påtvingat utanförskap handlar om att ge sig själv rätten att leva så man förlorar behovet av att ständigt sträva efter att "vara som alla andra" och vara det man är.

Nämligen sig själv utan att oroas...

Och om detta är det mycket jag vill säga, men orden behagar inte formera sig till något begripligt...

Snart har jag ett papper som jag kanske kan rama in och hänga upp på väggen där det står att jag har en fil.kand i kemi.

Och till vilken nytta?

(förutom den enorma tillfredsställelsen att ha slutfört någonting...den är maxad)

Men för övrigt?

Att den här utvecklingstjänsten inte blev av stack hål på mig.

Ett stort jävla hål som känns omöjligt att täta.

Jag sprack och vet liksom inte hur jag ska bli uppfylld igen?

Är inte riktigt min grej.

Ständiga distraktioner och sidospår som måste följas.

Både i tanke och handling.

Och pappershögarnas kvävande mordiska utseende når min näthinna och skapar hjärtklappande gastkramande ångest.

Men inte fan orkar jag för det.

Det gick bra idag på intervjun. En hel kvart pågick den! Sen kommer jag bli kallad till en introduktionskurs som är en hel halv dag. Jag fick presentera min pedagogiska idé och jag var ju tydligen inne på rätt spår över hur man ska tänka och det är ju bra.

Men det där med att brinna för att jobba med barn, det kan ju inte riktigt påstå att jag gör. Men att få lära ut och väcka nyfikenhet, DET kan jag gå med på...

Såklart är det högstadieskolor det saknas vikarier.

Men får ju testa. Kanske kommer det vara det roligaste jag någonsin gjort?

Jag hoppas oron i kroppen bara är PMS. Hoppas verkligen det...