Men varandes den väldigt skeptiska person som jag är så vågar jag inte riktigt tro på det ännu...

Men...

Det är på gång!

Jag har redan åttagit mig "arbetsuppgifter". Jag ska plocka blommor som skall pressas för att sedan bevaras i arkiv. Betungande? Inte så mycket va...

Annars då?

Jag vaknar lycklig och lyckas på nåt sätt hamna i det där nattsvarta hålet vareviga kväll hur jävla bra det än varit på dagen.

Det är liksom rätt tröttsamt att vara så fasligt pendlande humörsmässigt. :-(

Det gör ont

att inte få en riktig chans...

Det gör det.

Verkligen...

Det gör ont

att inte duga...

Det gör det.

Verkligen...

Det gör ont

att inte FÖRSTÅ varför?

Det gör det.

Verkligen...

Är äkta smärta. Kommer inte klara av att plugga igen känner jag...

(eller om det är för att detta är gammalt och unket?)

Eller bara patetiskt?

Troligtvis.

Men nu är det gjort. Det behövdes för den psykiska hälsan...

Nu ångrar jag mig. Fel sätt. Fel tillfälle.

Fast det rätta finns väl egentligen inte...

Men. Det är gjort. Jag kastade mig ut för stupet...

Nu mår jag illa och går och gömmer mig...

Det är det som är kärnan av pudeln eller vad sjuttsingen det heter...

Hur gör man slut MED sig själv?

Liksom?

Det där viktiga kommer aldrig bli sagt eftersom jag sätter upp så jävla mycket regler för mig själv.

Också förväntningarna. De där satans jävla förväntningarna!

Också kontrollen. Tron på att jag kan kontrollera det okontrollerbara!

Det äter upp mig och dränererar mig totalt på energi...

:'-(

http://annielundh.blogg.se/2012/february/meningen-med-skrivandet-1.html

"Bara i det osagda finns den riktiga sanningen..." /Annie Lundh

?

För mycket utrymme för egna tolkningar skapar förvirring och kan aldrig nå fram till sanningen?

Fast... "att skala orden tills endast kärnan återstår"

Det är genialiskt och eftersrävansvärt...

Me thinks...

Jag är The EliPhantprinsessa

-Bra på att inte stressa...