Dig är jag rasande på för att du ploppar upp när det behagar och sen bara försvinner när det inte passar...

Dig vet jag inte riktigt hur jag ska nå fram till...

Och hur du tänker blir jag inte riktigt klok på?

Och Du... du sa väl ja men menade väl nej. Som vanligt då...

Och Du. När jag tänker på dig blir jag mest besviken på mig. Över min satans envishet som gör mig blind...

Och Du. Det var ju du som först fick mig trilla dit på vackra, vackra ord...

Och Du. Tja...Du har faktiskt bleknat.

Så herregud. Det finns väl kanske nån sorts hopp ändå.

Att få känna sig hel och inte fel...

Det är väl ändå inte alldeles på tok för mycket begärt?

I mig själv.

Av mig själv...

Inte mer.

(Omöjligt;

När man biter sig fast i dåtid som visade sig vara intetid och lever i en framtid skapad av intetid och missar HELT nutid som faktiskt är det enda som är sant riktigt och ärligt...)

(Hur blir jag fri från känslan av skam?)

Jag tog på mig min nyfunna långa kjol. Jag var så glad att jag hittade den...så lång... så täckande! Bara tårna som syntes och sitter så löst och ledigt men ändå rakt...

Jag tog på mig den och gick ut för att handla. Jag måste ju testa. Inga superslimmande supertajts på, utan endast bara ben som inte syns!

Trodde jag...

Jag tar ett par steg utanför porten och inser ju då att man går ju lite fortare när man är ute; Man tar lite längre steg...

Då tittar jag ner när jag tar ett längre steg och så ser jag hur det syns! Det där nedre partiet av mitt ena ben tittar fram som nån oformlig, missfärgad äcklig köttmassa under kjolkanten. Försöker sakta in så det inte åker upp så mycket. Den där glädjekänslan har hastigt förbytts mot rusande puls, dunkande huvud och magknip blandat med illamående...

Tänker att jag går in och byter om. Men nä...jag bitter ihop. Biter ihop käkarna, håller nästan andan och stirrar ner i marken. Stänger av och koncenterar mig på målet och hoppas det inte är allt för många som går samma väg...

Det går bra. Den mest akuta paniken lägger sig men obehaget är kvar. Felkänslan har mig i sitt grepp. Tar mig hem och sätter mig i soffan och tjuter...

Ska det vara såhär?

Ska jag ha det såhär i tid och evighet?

Jag orkar inte det...

Jag orkar fan inte det....

Jag som kände mig så fin, så fin....