Och dagen är bra.

Solskenspromenad med glassfika.

Lagar mat som blir lyckad så jag pöser över och strålar inifrån och ut för det är äkta lycka att lyckas.

Pang.

Som från ingenstans kommer det och slår mig med en knytnäve i magen.

Tårar.

Klump och svårt att andas; Vill bara gestalta "Skriet".

Den stora meningslösheteninfinner sig.

Och försvinner lika  fort.

Men vad händer den dagen den behagar dröja sig kvar?

Vill jag inte veta, men oroas ändå...

Skriva sig fri, skriva sig hel...

Kommer det räcka?

Just nu gör det det...

Just nu.

Jag tar mig
Sakta och säkert
Framåt
Från att glöda
För ditt
Erkännande
Behövs
Alltid mer...

Jaha-

Mm. Ok då...

Visst.

Säger väl så då...