Helt slut har jag varit idag. Det stjäl verkligen ens krafter det där jäkla navelbråckseländet...

Först när det smäller till så tänker jag att smärtan nog går att uthärda, men så blir jag orolig för jag vet egentligen inte vad som kan hända, men det känns som om jag håller på att spricka, och trots att de uppmanar till att åka in när jag känner sådär så känns det så fruktansvärt fåningt att vara där på akuten när smärtan väl försvinner. Fast visst inser jag att det ju är det bästa att åka in när det är så total och direkt omställning i måendet när väl smärtan släpper och bråcket "ploppar" tillbaka...men ändå.

Igår mådde jag illa också...som jag trodde kan illamåendet bero på tarmvred, och det är något jag fasar för att behöva uppleva. Men det gick också över tack och lov...

Det var samma läkare som jag fick träffa som senast jag var inne, vilket var för exakt tre månader sen kom jag fram till.

Hemskickad blev jag, men det skrevs en snabba-på remiss så förhoppningsvis kommer det bli åtgärdat inom ett par veckor.

För det är verkligen dags nu. Tröttsamt att gå omkring med den här ständiga oron...

Dagen igår började ju ofantligt bra åtminstone. Jag hälsade på SLU som jag kan börja praktisera på. Det blev ett bra möte och trots att det ligger så avlägset så känns det lockande. Är det på lab jag ska jobba så är det i sån miljö jag verkligen vill jobba. Eller det tror jag iaf. Hursom så är det på ett liknande ställe jag MÅSTE få jobba för att pussla ihop allting enligt min plan. För jag har en plan, jag har alltid haft en plan. Nu när den nästan är slutförd, ja då först kan jag erkänna och identifiera den...

Träffade fd kollegor vilket var mycket roligt! Roligast var ändå mötet med en fd kollega som jag inte träffat på ca 2 år men som jag arbetat ihop med under 12 års tid. Jag såg henne i personalrummet och gick leende fram till henne och skulle hälsa; Hon log lite artigt och undrade säkert vad det var för flinande dåre som närmade sig henne och så säger hon: "Vem söker du?" Tillslut trillar poletten ner för henne och hon inser vem jag är! Det totala chockartade uttrycket var hysteriskt roligt! Och det får väl också en och annan polett att trilla ner hos mig; Det har hänt massor. Bara att inse...

Mötet gick bra och transportkostnaden är löst den första perioden iaf...inte självklart att man ska få hjälp, men det går att hitta nån sorts förmildrande omständighet.

Sen var det en hel massa andra saker jag ville framföra men intresseklubben har slutat anteckna så det är lika bra att lägga ner...

 

crystal

29 mars 2012 17:28

Jätte bra blogg! Hoppas allt är bra med dig :)

Ifall du vill kan du kika in min blogg med :)
jag skriver om min vardag där det är depression/ångest inblandat. Skriver även om min träning & matproblem.

Kram!

http://darkcrystal.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilket bättre sätt att starta det nya året genom att avsluta något gammalt och avdankat? Tack och hej!     ...

Då Jag försöker ta mig framåt men försvinner i mängden, blir undanskuffad. Når aldrig fram... Men blicken är fokus. Nu Jag har vänt om. Försöker tränga mig förbi och bort, blir bortmotad. Vet inte vart jag ska ? Och blicken är tom. ...

Prinsen bad om att få cykla till Vällingby redan på lördagkvällen. "Jag kan ju cykla så får jag en liten cykeltur!" Vilket stärkande argument för en som uppmanar till all sorts aktivitet. Jag nappade ju självklart på idén... På söndagsmorgonen vakn...

Varför?

Du är så totalt jävla pantad din vidriga ursäkt till mänsklig livsform. Fatta att dina vidriga tankar lyser igenom och förgiftar allt som är normalt och lugnande... Du är rakt igenom totalt rutten. Försök acceptera det så kan alla andra gå vid...