nustundarnyatider

Alla inlägg under juni 2012

Av Maria Eriksson - 27 juni 2012 00:46

"Längre bort.

Långt ifrån.

Aldrig når jag fram..."

 

 

Av Maria Eriksson - 24 juni 2012 09:19

Dåligt med uppdateringar men det betyder att jag mår BRA! Behovet av skriva avtar ju då...


Jag har nu gjort min ångestladdade bukplastik och är såhär långt så fruktansvärt nöjd. I och med den har jag hittat ett nytt ledord: SYMMETRI.


Mmm....morfin...

 


Att slippa ha en degklump hängandes ned på halva låret gör att jag kan se på mina ben med lite blidare ögon, se det otroligt rynkiga på låren som lite småcharmigt. Och navel? Vad ska man med det till? Den rynkiga lite fladdriga men väldigt SYMMETRISKA magen ser ju ut att ha en navel ändåså. Och så har jag ju känsel kvar efter den så det kliar i "den" med jämna mellanrum.

Och bråcket är borta! Ingenting som väller ut och blir en stenhård klump! Symmetri...


Av alla operationer har den här varit den mest besvärliga på många plan. innan kunde jag aldrig riktigt finna ett lugn eller fokusering pga av den väldigt negativa attityden från kirurgen. Fokus fann jag väl på ett sätt eftersom han gjorde mig så ARG tillslut med sin negativitet. Rädslan blev till ilska och det funkar ju som framåtdrivande tack och lov...

Sen blev det ju komplikationer som han lite förutspått, men då var han ändå inte inne på linjen som akutkirugen var och tyckte nästan att det var ett felaktigt beslut att öppna mig igen för att stoppa blödning. Han verkar vara en person med starkt kontrollbehov har jag börjat förstå, men också verkligen vilja vara på den säkra sidan. Så hans kompetens tvivlar jag inte en sekund på och det är ju ändå primärt...


På operationsdagens morgon hade jag blivit lovad att få göra den sista duschen på sjukhuset och skulle befinna mig på plats redan 6:30. Jag var där i god tid och sa att jag skulle få duscha, blev ändå hänvisad till dagrummet. Inte förrns 7:15 kom kirurgen och hämtade mig och sa att jag skulle vara på op om FEM MINUTER!

Duscahndet var viktigt så det blev till att praktiskt taget hoppa ur kläderna och slänga sig in i duschen och skrubba sig i rekorfart med det antibakteriella. Håret hann jag också med! Tror nästan jag sprang halvnaken där i korridoren på KS! Men jag var bara försenad ett par minuter... kirurgen hade rutat på magen innan duschen vad som skulle karvas bort så väl i sängen med bultande hjärta av stress blev jag iväkkörd till operation.

Där fick jag smärtstillande och penicillin och en tjusig operationsmössa. Hälsade på narkospersonalen som kikade ner i halsen och där ser det tydligen väldans prima ut numer ur narkossynpunkt. Det är skönt.

Kirurgen som skulle fixa bråcket kom och klämde lite på magen också och sen var det dags att åka in i op-salen.

Där fick jag kliva ur sängen och klättra upp för en liten trappa oach lägga mig på bordet som var föruppvärmt så det var riktigt skönt faktiskt. Personalen hälsade och sen gav de mig spruta som gjorde att man kände sig varm glad och snurrig. Sen sa de gonatt och sen minns jag inget förrns de väckte mig på uppvaket. Fascinerande!


Tröttare än tröttast när man vaknade och en tyngd i kroppen som man blivit överkörd av ett tåg eller nåt. Kan tänka mig att det känns så iaf. Fick strumpor och sen var det ju det vanliga "ska vi försöka upp och hoppa lite och kanske gå på toa?"

Tack och lov blir jag inte illamående av narkos men trött och snurrig är man ju... Tog mig upp i stående men attans vad det spännde och drog i magen! Fick sitta i en toarullstol, dvs en med toasits som de rullar till toaletten. Lyckades med våld klämma ur mig ett par droppar. Då använder man bukmusklerna upptäckte jag. Aj...

När man har ett snitt i bukmuskelaturen så upptäcker man hur mycket man faktiskt använder sig av muskelaturen i det området. Typ till varenda rörelse man någonsin gör! Aj. Trots smärtlindring...


Började rätt tidigt känna att jag hade ovanligt ONT på vänster sida av buken. Var också väldigt, väldigt trött. Tröttare än vad jag minns från de tidigare operationerna. 

Väl på avdelningen så försökte de ju som vanligt få igång mig och efter ett par timmar så kändes det väl hyfsat ok att försöka ta mig till toaletten med en gåstol. Kämpade mig dit och lyckades klämma ur mig ett par droppar genom "våld" igen. När jag var klar så snurrade det till rejält och jag blev alldeles kallsvettig och svimmade inte men fick sätta mig på toan och ringa på klockan och det snurrade rejält. När de öppnade toadörren så såg de tydligen att jag inte mådde så bra. Var tydligen attans blek...

Yrseln stillade sig och jag tog mig själv tillbaka till sängen. Hade väldigt ONT. Och ringde efter mer smärtlindring, men de var lite skeptiska och bara hänvisade till att "du har fått väldigt mycket redan på uppvaket" :-(

Smärtan ville inte ge med sig riktigt på vänster sida och jag minns inte riktigt om det här var natten mellan den 12-13 eller natten 13-14, men då ringde jag åter efter smärtlindring och var redo att slänga alvedonen i huvudet på dem när de kom med det för det hjälpte inte! Sen hade det svullnat upp rejält på vänster sida på venusberget och ömmade rejält på vänster sida och då tillkallade de faktiskt akutkirurgen. De öppnade lite på maggördeln och kollade och klämmde. Det var hårt och gjorde ONT. Då gav han bedömningen att det måste öppnas igen NU.


Då jäklar blev jag rädd. En operation till? En nedsövning till? Rädd, rädd, rädd. Och så infernaliskt ensam kände jag mig då. Jag kommer dö ensam och ingenvet om det då i det ögonblicket. Tänkte jag, Och det kändes helt fruktansvärt...



Och ont hade jag. Och de rullade ner mig och de pratade om toa och hela mitt inre var inställd på att jag redan var död. Typ...



Då innan inrullandet på akutopsalen ville de få mig att resa mig ur sängen för att gå på Toa och jag hade inte gått på Toa på flera timmar så jag var kissnödig, men jag hade ONT och skulle ju dö så jag bara stirrade uppgivet och började stortjuta. Då förstod de äntligen hur förvirrad jag var och då var de helt underbara och lugnade mig rejält. De skulle sätta kateter när jag var sövd och jag protesterade inte fast jag tycker det är vidrigt med kateter. Men det är ju bra så man slipper tänka...

Om de ljög för mig eller ej skiter jag fullständigt i, men akut teamet förklarade att det är realtivt "vanligt" att öppna upp för att stoppa blödningar. Det lugnade mig och dödsångesten släppte...


Vaknade och ännu tröttare den här gången. Nu hade jag kateter så ingen som flåshurtigt hejjade på att man skulle ta sig ur sängen mer "ta det väldigt lugnt" fick jag höra...

Jag skrev en statusuppdatering i stil med OM det nu är så annorlunda och mer riskfyllt att operera någon som mig så kanske man blivit behandlad lite "annorlunda" efteråt?

För jag kan inte låta bli att tro att de smärtor som uppkom vid rörelse vid uppstigande till toa och dyl har spelat roll att blödningar uppkom, det kändes ju som nåt slets upp liksom..jag vet inte.

Jag vet bara att jag var den enda som fick höra "ta det lugnt" istället för "upp och hoppa" efter akutöppningen där de hittade ett blodkoagel och sytt igen några kärl och bränt igen vissa andra...


Var fruktansvärt trött fortfarande och då tog de mitt blodtryck och ett blodvärde vilket visade 110/50 (LÅGT!) och Hb 82 (Kvinnor ska helst ha över 120) så då beställdes blod! Jag behövde påfyllning...

Smärtan hade dock avtagit rejält och svullnaden var på tillbakagående...

Blodet gjorde susen och jag fick tillbaka lite färg och tröttheten avtog. Fick starkare smärtlindring och påfyllning när jag bad om det utan knorr. Nu började allt kännas på rätt väg igen...


På torsdagen kom det blod från dränageslangarna och såret så då blev jag satt på fasta för då trodde man en stund att jag behövdes öppnas ytterligare en gång! Men här ville min kirurg avvakta lite för han trodde att det nog bara var ett läckage från slangarna och inte rent blod, utan att sårvätskan bara tagit en annan väg. Jag kände mig fortfarande piggare och piggare dock, men hann att bli lite orolig ytterligare en gång...

Men kirurgen hade rätt! Blödningen stillade sig och blodtrycket stabilt och Hb påväg upp! Smärtan var också avtagande hela tiden, så mer blod och plasma fick jag och jag blev piggare och piggare.

NU var jag verkligen på rätt väg igen. Nu ville jag själv komma ur sängen, men de stressade mig fortfarande inte utan fick ta det helt i egen takt. Kateter bort och stod brevid när de bytte madrass och bäddade rent. Förstod då att jag inte var helt piggelin fortfarande för efter den lilla ansträngningen var jag helt slut!


Men efter allt det där har jag piggat på mig rejält och blev av med en av dränageslangarna på hemgångsdagen och den andra mycket tidigare än vad kirurgen trodde, så i grunden måste jag ha ett fantastiskt läk-kött! Och jag är så tacksam att narkos inte påverkar mig nämnvärt och att morfin inte ens verkar fucka upp magen på mig! *peppar, peppar* Jag är som gjord för att karva och skära i... ;-)


Det är helt underbart att ha blivit av med fladderflagisch klumpen på magen och slippa bråcket i kläm. Dock vågar jag ännu inte tro på helt att bråcket är ok eftersom jag fortfarande har den tajta gördeln på mig, men det är säkert helt ok...


Det blev långt.


Symmetri mina vänner... DET är lycka det!


Jag- Symmetrisk! :-D

 

Av Maria Eriksson - 19 juni 2012 17:52

Vilket härligt läkarbesök jag var på idag! Jag hade inte så stora förväntningar alls faktiskt.

Jag skulle träffa specialist för mina svullna ben och tänkte väl att jag skulle få höra det vanliga att man måste ge det lite mera tid och att det nog försvinner ju mer vikt man tappar...


Men inte då. Hon tittade snabbt på mina ben och sa. Det där är lymfödem, helt klart. Det finns det behandling för och det ska du få.

Så vad kommer att hända? Jo. Första steget är "stödstrumpor" och i form av hela byxor. Ska få tid i nästa vecka redan för att prova ut så att de passar mig.

Sen till hösten ska jag ingå i intensibehandling och man kan välja dagvård eller sova kvar, vad som passar bäst under 3 veckor. Då är det lindning, massage, bassängträning och styrketräning! Detta kommer jag få tillgång till under troligtvis flera års tid. Och 3 veckorskuren 2 ggr per år. Sen ska hon se till att jag får bra skor till vintern för det är bra att ha höga skor som liksom klämmer åt.

Att ha strumpor och linda är något jag kommer få leva med tydligen, men det kommer ge resultat och mina ben kommer anta någon sorts normal form.

Som sista steg kan det bli aktuellt att få fettsugning, men man måste ändå först igenom ett varv med vanlig behandling innan man över huvud taget kan komma ifråga för det!

Alltså... jag var totallycklig när jag gick därifrån.

Även om jag egentligen fick ett besked att jag i princip har ett kroniskt tillstånd. Men vaddå? Det finns ju behandling! Det går att lindra! Det går att underlätta!

Det finns nåt mer än: "Gå ner i vikt så löser det sig nog"


Och hur det har uppkommit? Tja, hon skrev väl under på varenda punkt jag räknade upp och höll med fullständigt att det var orsaken.


Jag har vetat i 10 års tid vad som varit fel med mina ben och att jag inte bara är fet. Tänk att det skulle behövas en 140 kg's viktnedgång för att få andra att inse det också...

Självklart inser jag att behnadlingen kommer vara mer effektiv vid massiv viktnedgång, men ändå... man blir inte SEDD när man är fet. Så är det....

Av Maria Eriksson - 12 juni 2012 00:03

Eller hur?


Allt är iordning. Aktivering är bästa ångestdämparen. Rekomenderas varmt...

Prins i tryggt förvar.

Och jag är full av musik...

Tidigare än tidigast ska jag vara på plats, så jag hoppas jag blir nr1...


Det blir bra det här...

Så bra, så bra...


Vi säger väl så då?




Av Maria Eriksson - 10 juni 2012 22:36

... nåt jätteviktigt!


Vet inte vad bara.


Om en dag opereras jag...och jag känner nog precis allting man kan känna på en och samma gång.


Från livrädd till coolugn. Samtidigt...

Enerverande. Energikrävande...


:-(

Av Maria Eriksson - 3 juni 2012 21:30

...och så inihelvete nervös. Inte dödsångest men komplikationsångest...

Stort jävla snitt...hopsydd därinuti....kommer inte läka...kommer se otroligt konstig ut överallt övrigt...tänk om mina ben ställer till det? 

Tänk om det inte går att fixa bråcket? Hur jävla ont kommer det göra? Kan man röra sig? Tänk om det liksom spricker? Går isär?

Infektion...Tänk om det blir som rosfebern?

 Och sen allt annat...det där som kallas livet...vad händer sen????


Vafaaan ska det bli av mig???????


Vill vara klar nu vill veta vill ha nåt bra att se fram emot (inga små guldkorn det har jag. Massor) Men nåt bestående nåt reellt och långtidsaktigt...


What?



Av Maria Eriksson - 2 juni 2012 19:21

Eller icke svar.

Ni vet det där som flertalet av er kan tolka/tyda/förstå att det betyder

"Jaha, ok det funkade helt enkelt inte" och med en axelryckning glatt strutta vidare.


Jag tål det inte.

Jag mår fysiskt illa att inte få ett svar.


Det händer att även jag glömmer att svara, dröjjer eller liknande. Jag är inte felfri och långt ifrån perfekt, men tro mig när jag säger att jag jobbar stenhårt med att alltid, alltid, ALLTID lämna nån sorts svar.


Även om det är kort , behöver inte vara förklarande...bara ett svar!


Därav min frågefobi. Trodde den mest handlade om att inte vara beredd att höra förväntat eller önskat svar. Det är också det att INTE få svar som spökar.


Därav drar jag mig för att fråga över huvud taget. När frågor väl ställs blir det för stort...


Så jag kryper tillbaka in i min bubbla tror jag.


Själv.

Av Maria Eriksson - 2 juni 2012 14:09

Måndagen ägnades åt undersökning av mitt höger ben, för att kolla blodkärlen. Gjorde jäkligt mycket ondare den här gången än med förra sköterskan på vänsterbenet. Har dessutom blåmärken efter denna undersökning, hade jag inte efter förra. Undrar om det var bättre bilder den här gången än förra? Doktorn verkade ju kunna tyda båda...eller så kanske de bara låtsas...

Inget onormalt kunde utläsas. Det är ju bra. Men å andra sidan ingen förklaring till svullnaden. Men utredning fortgår...


Tisdagen trodde jag aldrig jag skulle komma fram till Uppsala. Det gjorde jag. Tog bara 3 timmar...


Onsdagen träffade jag gammal familjevän för att rekognicera lokal där jag skulle hjälpa till vid servering vid begravning. Sen fikade jag vid Bromma kyrka och fick välbehövlig sommargåva!


På kvällen var det dags för det stora eventet: Vårruset!

Såhär sammanfattade jag den upplevelsen vid hemkomst:


"Saker som gör det värt det: 
När jag började min viktresa gjorde jag ett gångtest och gick en sträcka på ca 250-300 m med stavar. Det tog mig 13 min när jag gick det snabbaste jag kunde. Idag 3 år senare var jag med i Vårruset; mitt första "lopp" nånsin och gick 5 km på 65 min. DET är min motivation... ♥"


   


På torsdagen hjälpte jag alltså till att förbereda ett begravningsfika för 40 personer, värma pajer, hacka sallad och koka kaffe... De kom lite tidigare än beräknat så det blev lite stressigt med uppvärmningen av pajerna...

Det gick bra iaf och min insats var mycket uppskattad! Känns såå skönt att KUNNA och orka ställa upp på sånt här....

När jag var påväg hem så kände jag mig så fruktansvärt trött och satte mig på en bänk en stund. Då insåg jag att det var nog första gången jag satt mig ner på ca 4,5 h. Jag antar att tröttheten var lite befogad...

Vi hade tänkt spana in Timbuktu på grönan men jag ORKADE bara inte...


På fredagen blev det Uppsala igen eftersom jag inte åkte dit på fredagen... Kändes jäklit bra med arbetsuppgiften. Vart klar i tid och allt flöt på smidigt! Nu har jag körkort! Och nästa vecka slutar jag... :-(


Fredagskvällen slutade med kalas hos fina, fina vänner... hade så kul och skrattade så himla mycket. Fan vad mycket underbara människor jag känner! Jag är RIK! :-)  ♥


Upptäckte ett missat samtal på mobilen sådär 5 dagar försent och det GRÄMER mig nåt fruktansvärt. Kan inte låta bli även om jag begriper det okunstruktiva i det. Men vafan liksom...vafaaan! :-/


10 dagar kvar till op. 

Nedräkningen kan börja....

Presentation


"Nu stundar nya tider, ett liv på egen hand..."

Fråga mig

5 besvarade frågor

Marias Gästbok

Omröstning

Ska jag sluta skriva?
 Ja
 Nej
 Gör som du vill

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2012 >>>

Bloggar

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards