nustundarnyatider

Senaste inläggen

Av Maria Eriksson - 1 januari 2014 22:07

Vilket bättre sätt att starta det nya året genom att avsluta något gammalt och avdankat?

Tack och hej!



Av Maria Eriksson - 24 november 2013 05:13


Jag försöker ta mig framåt men försvinner i mängden, blir undanskuffad.
Når aldrig fram...
Men blicken är fokus.

Nu
Jag har vänt om. Försöker tränga mig förbi och bort, blir bortmotad.
Vet inte vart jag ska ?
Och blicken är tom.

Av Maria Eriksson - 14 oktober 2013 19:15

Prinsen bad om att få cykla till Vällingby redan på lördagkvällen. "Jag kan ju cykla så får jag en liten cykeltur!" Vilket stärkande argument för en som uppmanar till all sorts aktivitet. Jag nappade ju självklart på idén...

På söndagsmorgonen vaknade han jättetidigt och var ivrig att komma iväg. 

Vad ska du göra då? Du har ju inte så mycket pengar och godis får du inte köpa!..

Närå... jag ska bara kolla lite.

Klockan närmade sig äntligen 10:00 och det var dags för honom att äntligen få bege sig iväg.

Själv var jag upptagen med klädsortering och lite bekymrad över huruvida någon skulle dyka upp eller inte på min sopplunch jag bjudit in till; Lite halvdana svar och sjukdomar gjorde mig lte nedstämd. Men jag fick fart på mig själv och prinsen och vi gjorde soppan när han väl kom tillbaka. Han hade varit borta lagom länge och nejdå han hade inte köpt något. Bara kollat....

DS'et lockade visserligen mer än soppberedning.. men det är ju inget ovanligt. Soppan blev gjord och kloclslaget närmade sig för evenemanget och ingen dök upp. Jaja. Vi fick väl äta vår soppa själv. När vi ätit upp och plockat undan så ringde det på dörren och ett par inbjudna dök upp...något sent. Men vi blev överlyckliga för vi hade ju inte träffats på ett tag...

Våra gäster fick soppa och jag fick sorteringshjälp och det gick undan med klädsorterandet...vi kom in på vad vi gjort tidigare under dagen och då får prinsen ur sig:

Okej mamma jag kan inte hålla mig längre jag måste erkänna... jag HAR köpt något. Jag har köptdetsenastepokémonspeletochdetsläpptesigårochnu

ärjagförstatthadetochjagsåldemassaskylanderspågame

ochjagfickbraprismenjagharintesåltalla...förlåt!!"

...

...

Och jag bara...WoW!


Alltså. Han har desperat velat ha det här senaste spelet och han vet att vi har talat löst om att sälja skylandersfigurerna förut med lite olika personer (han har ENORMA mängder och har iprincip alla..) och då har det kommit fram att nja..det är nog dumt att sälja på game...då får man nog inte så mycket för dem.

Alltså hade han i huvudet: Mamma kommer säga NEJ om jag frågar om jag får sälja och köpa nytt spel. Jag vill verkligen ha dethär nya spelet...

Då kom han på sin geniala plan:" Mamma gillar att jag cyklar. Hon har ju praktiskt taget tvingar mig att cykla till vällingby förut bara för att kolla...Om jag ser till att vakna tidigt hinner jag välja ut de skylanders jag vill sälja och lägga dem i ryggsäcken när hon inte ser...och så åker jag iväg tidigt..precis när de öppnar."


Att han till slut "erkände" vad han gjort förklarar han med följande: "Jag förklarar hellre i efterhand vad jag gjort för jag får ont i magen av att fråga om jag får ett nej"


Och det här jag ställer mig frågande: Har jag misslyckats eller lyckats? Jag blev överväldigad och glad över hans planerande, genomförande och till slut erkännande.

Men ändå... det hugger i hjärteroten när han väljer att gå bakom min rygg för att han inte vågar fråga.

Det är ju jag liksom. Och det känns som ett stort misslyckande ATT det är så...

Jag känner mig både överlycklig och djupt ledsen.

Fast jag är totalt impad över genomförande och det självständiga handlandet och de bra och vettiga argumenten. 

Ska jag vara nöjd så?

Det var en omtumlande händelse för mig...i all sin enkelhet...

Av Maria Eriksson - 7 oktober 2013 01:11

Varför?

Av Maria Eriksson - 1 september 2013 06:12

Du är så totalt jävla pantad din vidriga ursäkt till mänsklig livsform.

Fatta att dina vidriga tankar lyser igenom och förgiftar allt som är normalt och lugnande...

Du är rakt igenom totalt rutten.
Försök acceptera det så kan alla andra gå vidare.
Så kan jag kräla vidare i min skit.
Ensam.

Av Maria Eriksson - 25 augusti 2013 22:01

Och dagen är bra.

Solskenspromenad med glassfika.

Lagar mat som blir lyckad så jag pöser över och strålar inifrån och ut för det är äkta lycka att lyckas.

Pang.

Som från ingenstans kommer det och slår mig med en knytnäve i magen.

Tårar.

Klump och svårt att andas; Vill bara gestalta "Skriet".

Den stora meningslösheteninfinner sig.

Och försvinner lika  fort.

Men vad händer den dagen den behagar dröja sig kvar?

Vill jag inte veta, men oroas ändå...

Skriva sig fri, skriva sig hel...

Kommer det räcka?

Just nu gör det det...

Just nu.

Ord

Av Maria Eriksson - 20 augusti 2013 00:31

Jag tar mig
Sakta och säkert
Framåt
Från att glöda
För ditt
Erkännande
Behövs
Alltid mer...

...

Av Maria Eriksson - 4 augusti 2013 00:39

Jaha-

Mm. Ok då...

Visst.

Säger väl så då...


Presentation


"Nu stundar nya tider, ett liv på egen hand..."

Fråga mig

5 besvarade frågor

Marias Gästbok

Omröstning

Ska jag sluta skriva?
 Ja
 Nej
 Gör som du vill

Kalender

Ti On To Fr
    1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2014
>>>

Bloggar

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards