Ni vet de där fraserna? 

"Vi ses snart!" 

"Men det blir ett annat tillfälle, en annan gång" 

"Tyvärr det funkar inte, men det kommer ju fler tillfällen..."

Jag känner mig så ensam i min besvikelse när jag visar min uppriktiga ledsenhet jämt och ständigt...

Men det är ju för man kan bli sjuk i förkylning på en onsdag och på måndagen är man död och under tiden tänkte man äh tar det senare. När du inte smittar...

Det är ju för att man tänkte: Äh det är ju så sent nu, tar det imorgon istället...

Och det där friska tillfället kom aldrig och morgondagen kom tidigt med ett iskylande samtal istället.

Det är liksom inte lätt att släppa katastroftänkandet när man är en fastklammrande trygghetsnarkoman när man upplevt hur livlinorna kapats och man liksom befinner sig i fritt fallande läge.

Tack och lov så upptäcker man att fallet inte ÄR fritt och handlöst. Man faller och blir lite mörbultad mot mjuka studdsiga kanter. Och man får ont. Men det är inte slut...

Men det förklarar det ivriga ledsna.

Kan jag känna...

Det gäller att kunna släppa. Och det är ju jag så rysligt obra på....