Idag är det 8 år sen pappa dog. Min fina, starka, snälla, envisa pappa. Som han fanns där och ställde upp för sina närmaste. Så bortskämd man var...

Är så glad att han fick lära känna Leo. så glad, så glad så glad...

Och samtidigt att tiden blev alldeles för kort.

Så ledsen...

Återigen så blev operationen inställd för nu fick en ny kirurg kika på bilderna och klämma på min mage...

Nej, jag är inte akut sjuk med feber eller värk.

Men jag har en apelsinstor knöl på magen som är väldigt öm och som smärtar när mat fastnar i böjen där det liksom väller ut ur den spricka som uppkommit i bukhinnan. Det är bråcket. Bråck kan man leva med om de inte orsakar besvär. Så långt är jag med, men jag anser mig lida av besvär efter återkommande magsmärtor som däckar mig totalt under minst 2 dagar, med jämna mellanrum hittills har det väl varit en 2-3 episoder.

Jag kan inte massera in det själv, och det har ej kirurgerna heller kunnat göra.

(Förut har jag inte ens vågat för det har varit obehagligt att ens försöka känna på det, men nu försöker jag själv och det går ej...)

När de konstaterade min stora viktnedgång så kom de hit för att titta på mitt stora hudöverskott och jag har ju själv funderat på att det nog skulle hjälpa mig ytterligare i både viktnedgång och "förstärkningsprocessen" i den allmäna fysiken om jag blev av med det stora hänget som ju faktiskt är rätt hindrande rätt fysiskt och en hel del mentalt för jag "ser" ju bara den stora magen fortfarande för för mig ser den ju ut som den alltid gjort.

Så. Att få väck detta överskott i samband med bråckoperationen som till stor del faktiskt är ett rekonstruktivt ingrepp, vore ju toppen.

Men det är ju bråcket som orsakar smärtan. (fast inte akut enligt sjukvården eftersom jag inte har ihållande illamående och feber)

Och "hänget" var ju nånting långt där framme som man KANSKE skulle få hjälp med. Nu är det helt plötsligt aktuellt...

Och om jag väntar? Hinner jag få ett akut smärtanfall till där det kommer bli så som dom vill att man ska må?

Jag är förvirrad med huvudvärk....

Och gallan? Ja den verkar helt fallit bort....

Det är vad jag roar mig med om dagarna för tillfället. Rakt in i blodomloppet. Och väntar. Har inte direkt ont, förutom när jag hostar till, men en ständig oro att värken ska komma tillbaka.

Måndagen började med värk, men inte så extrem som vid de tidigare atackerna jag haft, jag kunde liksom gå upprätt och med en mer dov molande värk och så regelbundna kramper som bara höll i sig en stund. Så jag ignorerade litegrann, för jag ville faktiskt inte missa söta Taos disputation, ville vara med där på slutet när jag nu följt henne på nära håll den här sista biten fram till mål. Sen är det ju så festligt efteråt med champagne och snacks. Så jag tog mig dit, men kunde ju inte koncentrera mig sådär väldans på vad som pågick måste jag erkänna.

Sen fick jag healing minsann, en snurrande pendel över mitt onda område och ja...det hjälpte väl typ inte mycket alls. Men N var så övertygad, så man får väl se till att ha ett öppet sinne...

Nåväl, innan jag försvann hem såg jag en snyltgäst i disputationsminglet! En äldre herre som kom med en blå tygkasse med stort KTH logga tryck på, kom lagom till det festliga serverades och hade alltså inte ens bemödat sig att sitta och lyssna på själva disputationen. Så så kan man göra för att uppleva lite gratis glamour i tillvaron...

Påväg hem därifrån var jag verkligen nedstämd, för jag skulle ytterligare en gång missa en disputationsfest och värken var inte avtagande utan snarare tilltagande, var i valet och kvalet att åka direkt till danderyd, men så släppte det lite och jag tog mig hem istället...

Men då fick jag ännu mer ont och det verkade inte finnas nån ljusning alls så då ringde jag syster och så tog hon mig till St Göran. Där var det lite väntan, men doktorn som undersökte tyckte det var bäst att jag fick komma till Huddinge istället, då jag gjort mina operationer där. Sen kräktes jag lite där men det kom just ingentig eftersom jag inte ätit något sen kvällen innan. Och eftersom jag kräkts lite så ingenting tidigare under dagen så tyckte doktorn att det var bäst att jag skulle få en slang nerkörd genom näsan ner i magen för att " lätta på trycket".

Och det var inget roligt... först bedövningssalva upptryckt i näsan som skulle "snortas" in och som sved som jag vet inte vad... sen införsel av slangen som gjorde så ont... och som kändes som jag skulle kvävas varje gång jag svalde...totalvidrigt!

Jag storbölade och bad dem ta bort den, och eftersom den ju visade att jag faktiskt inte hade något maginnehåll blev den bortplockad.... jag trodde vaken-intubering var hemskt! Eller också visar det hur viktigt det är med mental förberedelse....

Sen blev det iaf ambulanstransport till Huddinge, och innan hade jag faktiskt fått en dos morfin och det var så skönt att få slappna av lite efter nästan 12 timmars värk...

På akuten på huddinge blev jag uppkopplad till såna där pip-apparater som larmar när man håller på dö, eller ja...när andningen inte är tillfredställande så larmar den. Så den larmade ju såklart varje gång jag var pågång att somna, och nu var klockan ganska mycket så jag var ju rejält trött! Så slutsatsen av det är väl att jag är så gott som död varje gång jag sover, eller så är jag väl sådär fruktansvärt vältränad som en del tester visar på...

Värken var konstant och ihållande, men så bubblade det till i magen och det släppte! Jag kände verkligen hur avslappandet spred sig och visste att den akuta värken nu var över. Nu hade jag bara det där dova ömmande kvar.

Så när doktorn väl kom till mig så ville de skicka hem mig! Utan ens en undersökning!

Då släppte mitt positiva och jag fick ett smärre sammanbrott där på akuten!

Jag har haft återkommande magsmärtor, som visserligen går över, men att när jag nu var där akut få åka därifrån utan att ens försöka tareda på vad som kan felas. Få bekräftat om det jag misstänkte stämmde åtminstone, eller kunna avfärda det.

Så jag blev inlaggd och fick röntgas och bilderna visade att bråcket nog såg ut att kunna vara det som orsakar problemen, och så såg dom gallstenar!

Så då vill dom trots allt operera, så nu väntar jag och väntar.

Jag har inte den där värsta smärtan längre, men jag känner mig öm och att det kan till att krångla vilken sekund som helst, sen äter jag ju ingenting för jag väntar ju på op! Eller jo jag har ju fått äta middag eftersom op avblåsts.

Här på Huddinge fick jag faktiskt träffa Kirurgen som gjorde viktop på mig och det känns tryggt att han bedömde bilderna och vet ju hur jag ser ut där inne.

Nu blir det mera väntan, antingen på hemgång eller op.

Tur att datorn är med så man kan fördriva tiden...

Hur ska jag orka? Det är den stora frågan jag ställer mig för tillfället..

Nedräkningen har nu obönhörligen börjat.

Nästa vecka är det slutseminarium...

Panik?

Idag skulle min mormor ha fyllt 100 år om hon fortfarande var i livet. Nu är hon tyvärr inte det, hon lämnade oss för 3 år sedan.

Jag tror det var Helsingfors som hon aldrig kom till av våra grannländers huvudstäder, så vi brukade skoja att vi skulle dit på 100-årsdagen, dra iväg hela släkten som vi gjorde när hon fyllde 80, fast då var målet Oslo.

Uppleva mycket fick hon göra kära mormor, man hinner liksom med en del trots att man "bara" blev 97 år...

100 år är verkligen väldigt många år, så jag tänker på dig extra mycket idag mormor. Tacksam för allt som du tog med mig på när jag var liten. Våra 1:a advents besök i Hedvig är någonting jag alltid bär med mig...

Jag saknar dig!

Idag är det 9 år sedan min mamma dog. Jag kan inte på något greppbart sätt förstå att det har passerat 9 år sedan den dagen. Det känns som längre fast det var igår...? Typ.

Så. Nu har "datumen" passerat i april och det kanske lugnar sig lite igen i det inre. Det brukar ju det, när helvetesveckan i början av april är förbi.

Nu. Vårljus....

***

Ensam är inte stark, men det härdar...

Har varit magsjuk så det skriker om det, kan äta nu och verkar ta upp något mer i näringsväg även om det liksom rinner rakt igenom mig, fast inte riktigt lika illa som det var förra veckan...

Ja, jag läser på olika forum om olika typer av komplikationer. De som kommer efter en tid som opererad. Och det oroar mig eftersom jag liksom känner igen symptomen, det där med att samla vätska i kroppen som kan tyda på Albumin brist. Och så vet jag att det inte tas några prover i onödan för det mesta i näringsbrist syns ordentligt efter ett år.

Och jag är inte den som skriker tills jag blir hörd. Jag väntar snällt....

Mycket som tynger just nu...

Tar en dag i taget...