Det är vad jag roar mig med om dagarna för tillfället. Rakt in i blodomloppet. Och väntar. Har inte direkt ont, förutom när jag hostar till, men en ständig oro att värken ska komma tillbaka.

Måndagen började med värk, men inte så extrem som vid de tidigare atackerna jag haft, jag kunde liksom gå upprätt och med en mer dov molande värk och så regelbundna kramper som bara höll i sig en stund. Så jag ignorerade litegrann, för jag ville faktiskt inte missa söta Taos disputation, ville vara med där på slutet när jag nu följt henne på nära håll den här sista biten fram till mål. Sen är det ju så festligt efteråt med champagne och snacks. Så jag tog mig dit, men kunde ju inte koncentrera mig sådär väldans på vad som pågick måste jag erkänna.

Sen fick jag healing minsann, en snurrande pendel över mitt onda område och ja...det hjälpte väl typ inte mycket alls. Men N var så övertygad, så man får väl se till att ha ett öppet sinne...

Nåväl, innan jag försvann hem såg jag en snyltgäst i disputationsminglet! En äldre herre som kom med en blå tygkasse med stort KTH logga tryck på, kom lagom till det festliga serverades och hade alltså inte ens bemödat sig att sitta och lyssna på själva disputationen. Så så kan man göra för att uppleva lite gratis glamour i tillvaron...

Påväg hem därifrån var jag verkligen nedstämd, för jag skulle ytterligare en gång missa en disputationsfest och värken var inte avtagande utan snarare tilltagande, var i valet och kvalet att åka direkt till danderyd, men så släppte det lite och jag tog mig hem istället...

Men då fick jag ännu mer ont och det verkade inte finnas nån ljusning alls så då ringde jag syster och så tog hon mig till St Göran. Där var det lite väntan, men doktorn som undersökte tyckte det var bäst att jag fick komma till Huddinge istället, då jag gjort mina operationer där. Sen kräktes jag lite där men det kom just ingentig eftersom jag inte ätit något sen kvällen innan. Och eftersom jag kräkts lite så ingenting tidigare under dagen så tyckte doktorn att det var bäst att jag skulle få en slang nerkörd genom näsan ner i magen för att " lätta på trycket".

Och det var inget roligt... först bedövningssalva upptryckt i näsan som skulle "snortas" in och som sved som jag vet inte vad... sen införsel av slangen som gjorde så ont... och som kändes som jag skulle kvävas varje gång jag svalde...totalvidrigt!

Jag storbölade och bad dem ta bort den, och eftersom den ju visade att jag faktiskt inte hade något maginnehåll blev den bortplockad.... jag trodde vaken-intubering var hemskt! Eller också visar det hur viktigt det är med mental förberedelse....

Sen blev det iaf ambulanstransport till Huddinge, och innan hade jag faktiskt fått en dos morfin och det var så skönt att få slappna av lite efter nästan 12 timmars värk...

På akuten på huddinge blev jag uppkopplad till såna där pip-apparater som larmar när man håller på dö, eller ja...när andningen inte är tillfredställande så larmar den. Så den larmade ju såklart varje gång jag var pågång att somna, och nu var klockan ganska mycket så jag var ju rejält trött! Så slutsatsen av det är väl att jag är så gott som död varje gång jag sover, eller så är jag väl sådär fruktansvärt vältränad som en del tester visar på...

Värken var konstant och ihållande, men så bubblade det till i magen och det släppte! Jag kände verkligen hur avslappandet spred sig och visste att den akuta värken nu var över. Nu hade jag bara det där dova ömmande kvar.

Så när doktorn väl kom till mig så ville de skicka hem mig! Utan ens en undersökning!

Då släppte mitt positiva och jag fick ett smärre sammanbrott där på akuten!

Jag har haft återkommande magsmärtor, som visserligen går över, men att när jag nu var där akut få åka därifrån utan att ens försöka tareda på vad som kan felas. Få bekräftat om det jag misstänkte stämmde åtminstone, eller kunna avfärda det.

Så jag blev inlaggd och fick röntgas och bilderna visade att bråcket nog såg ut att kunna vara det som orsakar problemen, och så såg dom gallstenar!

Så då vill dom trots allt operera, så nu väntar jag och väntar.

Jag har inte den där värsta smärtan längre, men jag känner mig öm och att det kan till att krångla vilken sekund som helst, sen äter jag ju ingenting för jag väntar ju på op! Eller jo jag har ju fått äta middag eftersom op avblåsts.

Här på Huddinge fick jag faktiskt träffa Kirurgen som gjorde viktop på mig och det känns tryggt att han bedömde bilderna och vet ju hur jag ser ut där inne.

Nu blir det mera väntan, antingen på hemgång eller op.

Tur att datorn är med så man kan fördriva tiden...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilket bättre sätt att starta det nya året genom att avsluta något gammalt och avdankat? Tack och hej!     ...

Då Jag försöker ta mig framåt men försvinner i mängden, blir undanskuffad. Når aldrig fram... Men blicken är fokus. Nu Jag har vänt om. Försöker tränga mig förbi och bort, blir bortmotad. Vet inte vart jag ska ? Och blicken är tom. ...

Prinsen bad om att få cykla till Vällingby redan på lördagkvällen. "Jag kan ju cykla så får jag en liten cykeltur!" Vilket stärkande argument för en som uppmanar till all sorts aktivitet. Jag nappade ju självklart på idén... På söndagsmorgonen vakn...

Varför?

Du är så totalt jävla pantad din vidriga ursäkt till mänsklig livsform. Fatta att dina vidriga tankar lyser igenom och förgiftar allt som är normalt och lugnande... Du är rakt igenom totalt rutten. Försök acceptera det så kan alla andra gå vid...