"Fröken modig vågar dansa salsa fast hon inte kan..."
/Fröken underbar
(Har ni inte lyssnat; Lyssna!!)

...eller Fröken Svår...eller Tant Bitterfitta... eller Syster Självömkan...dom slåss om tid hela tiden de där rackarna.

Men jag provade på i alla fall och hade riktigt roligt fram tills dess att man ska dansa parvis och två och två. Hålla i varandra. Trampa inom varandras privata område som man inte riktigt valt själv, och så dettta jävla cirkulerande och byte av partner. Och så kropps dofter! Och så dansa efter givet mönster räkna steg...Gaaaah!

Nej...pardans och jag är helt enkelt icke-kompatibla.

Jag verkligen tål inte kroppskontakt från folk jag inte valt själv och känner trygghet med.

Det gör helt enkelt ONT i huden och illamåndeskänslor.

Totalvidrigt blev det när jag fick se mig ...eller rättare sagt mina ben i den stora spegeln och samtidigt vara omgiven av så mycket perfektion på det området...

Jag hatar helt enkelt mina ben svavelosande och intensivt. Punkt.

Men bortom självömkan när jag kravlar mig fram ur det snåriga; Visst uppskattade jag enormt att se dessa otroligt duktiga människor som behärskar den här dansen! Det är vackert, sensuellt och helt otroligt jäkla läckert! Och självklart begriper jag att de hållt på med detta ett tag, att det krävs lite övning.

Nej, dans är bäst för sig själv...då kan jag åtminstone njuta och slappna av och ÄLSKAR det!

Göteborg resa på tåg...folk musik massor, massor med folk! Högt vibrerande skärande rakt in i hjärtat. Slå an sinnestämmning...

Lycka. Lyckliga ljuvliga lyckorus vara där. Vara delaktig. Få vara med i ett sammanhang. Där var vi. Där satt/stod vi. Hoppade dansade och bara tokälskade!

Den store, store lille mannen som stod där framme...

"I've got this guitarr and I've learned how to make it talk..."

Han är drömmarnas okrönte kung i min värld, lever ett rikt inre liv jagar och får aldrig fatt ständigt påväg.

Nån annanstans...

Men ändå.

Det stora i det lilla, se till det man har... och bli nöjd. Inte ge upp. Inte gräva ner sig...

Men alltid, alltid denna undran:

"Is a dream a lie if it don't come true? Or is it something worse?"

Sums me up just right...

Möten handlar det om; Möta sig själv och andra.

Möta musik, platser och ord. Bilder...

Möten...

Åh vad jag vill fast jag mest står still.

Rent mentalt.

Nåväl, det lossnar väl. Det löser sig.

Just nu är jag nöjd.

And that's alright with me....

"

Det löser sig.

Det löser sig alltid...

Förr eller senare.

Oftast senare, trist nog...

Men ändå.

Alltid nåt.

Senare är ju trots allt inte försent...

Det är ju att stå där framför spegeln och hånful blick betrakta sig själv sägandes:

Jo eller hur. Dream on. Dream on....

Äh va fan, orden som pockar på uppmärksamhet är bara grön galla...

Så skiter i't...

Stängt!

Det är melodin, för då slipper man tänka efter. Slipper känna efter...

Ingen tid till vandrande tankar.

En tacksamhetens vecka är till ända. 

Nu önskar jag bara att jag kunde få leva i uppskattning, njuta av känslan...

Men se det vill sig inte.

Det tornar upp sig så mörka moln på så många fronter att det gör synen lite dimmig. Dårå' tyvärr...

Jag övar. Jag övar som fan....

Men det löser sig. Det löser sig alltid...

Och det gör att jag helt tappar andan och hakan och allt annat man kan tänkas tappa i förvåning. I förundran. I oförstående.

Hur gör man? Hur gör man rätt?

Allt som är rätt är fel. Eller känns?

Min upplevelse? Hur vet man?

Som sagt; det är så mycket jag inte begriper eller förstår...

Det känns som sju svåra år...

Vrida sig lös med klös och andas sig fri under ös.

Jorå, rimstugan har öppnat...

Nej, men allvarligt...

Sociala sammanhang, sociala spel, sociala koder...

Var dig själv men fatta för fan vad som sker,

Våga fråga men räkna för fan inte med att få nåt svar...

Var dig själv! Men stick för fan inte ut för mycket...

Avvik inte. Var egen men inte udda,

Kom igen nu liksom? Sådär gör man väl bara inte när man är vuxen?

Vaddårå? Evigt ung! Aldrig bliva stur...

Gud så barnsligt. Så omoget..

Om inte.

Fan vad tillknäppt. Fan vad tråkig!

Herregud man måste ju leva lite också eller hur?

Det ligger hos dem, inte hos dig men det är fan dig det är fel på...

Jag tycker det är knepigt.

Bara lite så...

Helt enkelt.

Totalförvirrande...

Jag har fått mitt examensarbete godkänt. Jippie.

 Det mörkas tyvärr av saker jag inte kan sätta ord på. Ännu...

Var på fantastisk trevlig födelsedags picknick i Hagaparken och träffade släkt och vänner och massor av folk från förlänge sen som känns som nyss.

Underligt.

Jag känner mig trött, ensam och sliten.

Jag VILL se. Men jag kan inte...

Jag försöker verkligen, men det vill sig inte...