Dig är jag rasande på för att du ploppar upp när det behagar och sen bara försvinner när det inte passar...

Dig vet jag inte riktigt hur jag ska nå fram till...

Och hur du tänker blir jag inte riktigt klok på?

Och Du... du sa väl ja men menade väl nej. Som vanligt då...

Och Du. När jag tänker på dig blir jag mest besviken på mig. Över min satans envishet som gör mig blind...

Och Du. Det var ju du som först fick mig trilla dit på vackra, vackra ord...

Och Du. Tja...Du har faktiskt bleknat.

Så herregud. Det finns väl kanske nån sorts hopp ändå.

Att få känna sig hel och inte fel...

Det är väl ändå inte alldeles på tok för mycket begärt?

I mig själv.

Av mig själv...

Inte mer.

(Omöjligt;

När man biter sig fast i dåtid som visade sig vara intetid och lever i en framtid skapad av intetid och missar HELT nutid som faktiskt är det enda som är sant riktigt och ärligt...)

(Hur blir jag fri från känslan av skam?)

Jag tog på mig min nyfunna långa kjol. Jag var så glad att jag hittade den...så lång... så täckande! Bara tårna som syntes och sitter så löst och ledigt men ändå rakt...

Jag tog på mig den och gick ut för att handla. Jag måste ju testa. Inga superslimmande supertajts på, utan endast bara ben som inte syns!

Trodde jag...

Jag tar ett par steg utanför porten och inser ju då att man går ju lite fortare när man är ute; Man tar lite längre steg...

Då tittar jag ner när jag tar ett längre steg och så ser jag hur det syns! Det där nedre partiet av mitt ena ben tittar fram som nån oformlig, missfärgad äcklig köttmassa under kjolkanten. Försöker sakta in så det inte åker upp så mycket. Den där glädjekänslan har hastigt förbytts mot rusande puls, dunkande huvud och magknip blandat med illamående...

Tänker att jag går in och byter om. Men nä...jag bitter ihop. Biter ihop käkarna, håller nästan andan och stirrar ner i marken. Stänger av och koncenterar mig på målet och hoppas det inte är allt för många som går samma väg...

Det går bra. Den mest akuta paniken lägger sig men obehaget är kvar. Felkänslan har mig i sitt grepp. Tar mig hem och sätter mig i soffan och tjuter...

Ska det vara såhär?

Ska jag ha det såhär i tid och evighet?

Jag orkar inte det...

Jag orkar fan inte det....

Jag som kände mig så fin, så fin....

Inbillar jag mig.

Såhär:

När jag fattar tycke är det permanent: På ett eller annat sätt...dröm, hopp finns ALLTID kvar.

Jag har hellre överseende med än avfärdar om jag tillåtit mig att tycke uppstår.

Jag kan inte släppa taget, men visst...den solida järnkättingen förvandlas gradvis till en tunn, tunn spindeltråd men de är ju på sitt sätt de starkaste av trådar så ni förstår ju läget...

Så fatta tyngden, fatta önskan av att reeboota hela systemet. Total amnesi...

Vore skönt.

Vore väldans skönt...

Ni vet de där fraserna? 

"Vi ses snart!" 

"Men det blir ett annat tillfälle, en annan gång" 

"Tyvärr det funkar inte, men det kommer ju fler tillfällen..."

Jag känner mig så ensam i min besvikelse när jag visar min uppriktiga ledsenhet jämt och ständigt...

Men det är ju för man kan bli sjuk i förkylning på en onsdag och på måndagen är man död och under tiden tänkte man äh tar det senare. När du inte smittar...

Det är ju för att man tänkte: Äh det är ju så sent nu, tar det imorgon istället...

Och det där friska tillfället kom aldrig och morgondagen kom tidigt med ett iskylande samtal istället.

Det är liksom inte lätt att släppa katastroftänkandet när man är en fastklammrande trygghetsnarkoman när man upplevt hur livlinorna kapats och man liksom befinner sig i fritt fallande läge.

Tack och lov så upptäcker man att fallet inte ÄR fritt och handlöst. Man faller och blir lite mörbultad mot mjuka studdsiga kanter. Och man får ont. Men det är inte slut...

Men det förklarar det ivriga ledsna.

Kan jag känna...

Det gäller att kunna släppa. Och det är ju jag så rysligt obra på....

Insikter om lite kletiga beteenden är ganska småvidrigt.

Eftersom jag väljer att inte respektera gränsen(eller ser den inte? eller vill inte se den? vill inte acceptera?) behöver jag väl åka in i muren.

Antar jag...

Kanske pågår det bara i mitt huvud, men det härjar fritt.

I vilken fall som hels gör det bedövande ont. Just precis just nu...

Att få vara med.
Att få tillhöra de ordinarie på en standard spelplan.
Att få bocka av alla beskrivningar hur trevande nyfikenhet letar sig fram till kontaktsökande och noga planerat slumpmässigt möte.
Att sitta nära och vara nyfiken...
Det är situationen som är den väsentliga.

Just nu i stunden är det den jag så desperat suktar över och är i stort behov av.
Få vara i uppmärksamhetens mittpunkt, få var den centrala punkten få vara den som ger upphov till nyfiket intresse.
Och jag har upplevt det nu.

Jag känner mig äntligen normal...
Jag känner mig fri och svävande!

Fri att tillåta mig att vara unik...

Och att jag är viktigast för mig!

Jag känner mig ha landat nu. På riktigt...
Framtiden är ljus och oskriven, och det oskrivna är bara underbart spännande roligt!
Hej framtid! Jag kommer nu...

Det är bra att jag tydligen är rätt haj på det där med djupandning. 

Det bidrar nämligen till ökat välbefinnande...