Vi får följe från centrum för vi bor rätt nära varandra. Trots den korta promenaden blir vi tvungna att stanna vid flera tillfällen pga av hennes värk.

"När blir det bra?"  frågar hon. 

"När ska man få lite lugn?" 

Och hennes fråga förföljer mig; Vad svarar man nån som kämpat hela livet och som tragiskt kommit fram till:

"Det spelar ingen roll vart i världen du bor. Är du svag bruten kvinna är du ingenting värd..."

Inget svar. Men jag lyssnade i alla fall.

Jag lyssnar. Tar till mig och berörs.

Men vad fan svarar man?

När blir det bra?

Att vara stor som ett hus gör att man är osynlig.

Man tar upp mycket plats rent fysiskt men det är ingen som SER dig.

Dom som ser dig dom ser inte dig utan dom stirrar på dig.

Dom förfasas.

Alla andra slår ner blicken och ser till att inte stöta och komma för nära.

Det är väldigt skönt på ett sätt för man får breda ut sig utan att någon riktigt ifrågasätter eller blir sur.

Man får vara för sig själv och inte bli störd.

Fast man kanske behöver bli just sedd...

Så nu när jag inte är stor som ett hus längre så känns jag mer i vägen, folk ger mig arga sura blickar och tycker jag är ivägen.

Jag måste trängas med kreti och pleti och blir störd mest hela tiden.

Jag blir sedd, fast jag egentligen inte behöver det längre...

Absurt.

Att vara bitter och odräglig känns så mycket naturligare än att se på omvärlden med nån sorts glättig positivism.

Är det nu.

Imorgon känns det tvärtom.

På eller av plus eller minus.

Vad fan ska man med mellanlägen till?

Att hjärnan känns som om den skall implodera vilken sekund som helst på grund av invasion av förkylningsvirus kan ju visserligen ha något att göra med sinnestillståndet.

Och pengar.

Och oro för framtiden.

Och avsaknad av kroppskontakt.

Och oviljan att försöka hitta.

Sånt här borde man kanske skriva för byrålådan och gömma undan?

Känner inte för det.

Är förkyld, uttråkad och understimulerad på alla jävla plan du kan tänka dig!

Äh.

*snyter mig och tar en FisHerman*

Vore ju trivsamt att få...

Men varandes den väldigt skeptiska person som jag är så vågar jag inte riktigt tro på det ännu...

Men...

Det är på gång!

Jag har redan åttagit mig "arbetsuppgifter". Jag ska plocka blommor som skall pressas för att sedan bevaras i arkiv. Betungande? Inte så mycket va...

Annars då?

Jag vaknar lycklig och lyckas på nåt sätt hamna i det där nattsvarta hålet vareviga kväll hur jävla bra det än varit på dagen.

Det är liksom rätt tröttsamt att vara så fasligt pendlande humörsmässigt. :-(

Det gör ont

att inte få en riktig chans...

Det gör det.

Verkligen...

Det gör ont

att inte duga...

Det gör det.

Verkligen...

Det gör ont

att inte FÖRSTÅ varför?

Det gör det.

Verkligen...

Är äkta smärta. Kommer inte klara av att plugga igen känner jag...

(eller om det är för att detta är gammalt och unket?)

Eller bara patetiskt?

Troligtvis.

Men nu är det gjort. Det behövdes för den psykiska hälsan...

Nu ångrar jag mig. Fel sätt. Fel tillfälle.

Fast det rätta finns väl egentligen inte...

Men. Det är gjort. Jag kastade mig ut för stupet...

Nu mår jag illa och går och gömmer mig...