Nätstrumpor anses ju sexigt. Fast som vanligt har jag nog egentligen ingen koll...

Det är väl det som är meningen att man ska känna sig som det när det ska pressas ca 5 liter vätska ur kroppen. Eller om det nu är bara 2,5? I vilket fall som helst är båda ganska galet mycket...

I vilket fall som helst så har behandlingen gett resultat på ett halvår med användandet av superslimmande supertights...

I vilket fall som helst är dett ett kroniskt tillstånd...

I vilket fall som helst så börjar det liksom gå upp för mig vad själva ordet kroniskt betyder...

I vilket fall som helst så känns det ganska apjobbigt...

Jag upprepar det högt hela tiden men acceptansen vill liksom inte lägga sig på en lugn nivå...

Mer som ett Munch-liknande tyst skrik.

Kanske har det att göra med att jag är så förbaskat trött.

Vad vet jag. Egentligen?

Jag känner mig fel.

Och ensam.

Och ynklig.

Och otacksam.

Och trött.

I själen...

Och konstgjord

Och falsk...

Ingenting sant och äkta.

Bara på helåtsas...

Och trött. Så infernaliskt trött på att fastna i de här jävla tankelooparna...

Tungt.

Jag vill vara syre men blir mer som kväve...
Sen är det ju den totala avsaknaden av lustgas.
Då sprider sig istället en påträngande oundviklig stank av rutten sumpgas.
Det behöver vädras bort.
Bytas
Ersättas
Försvinna
Bli till luft...
Gränslöst expansivt.

Det är svårt.

Det känns som om jag inte har så mycket mer att säga i det här halvoffentliga.

Det jag vill orera om kan jag inte formulera på vettigt sätt ändå, då känns det riktigt meningslöst....

Jag väntar fortfarande på att min hjärna ska reboota och göra sig av med en herrans massa onödiga filer som stjäl både plats och prestanda från arbetsminnet.

Men den är en seglivad sak. Ganska ovillig till omstart och harvar liksom på i sitt malande drönarläge istället.

Och tålamod ja. Det är ett ord för mig som ter sig rätt obegripligt. Det ingår kanske i den där rebootprocessen av hjärnan? Jobbigt är det att ha den bristen. Och sen det där att sakna tålamod men ändå prisa långsamhetens lov. Tja, ni hör ju själva vilka jävla konflikter det kan leda till...

Nåväl, jobbet funkar utmärkt.

Och DET är väl liksom huvudsaken.

Vägskäl. Eller något liknande. Så mycket nytt som hägrar där framme, som andas glädje, som andas hopp...som är det jag vill.

Men ändå...på annat plan är det liksom över, det som var har varit och det blev bra men inte som jag tänkt. Känner mig lite sorgsen och frutkansvärt lycklig på samma gång.

Det gör mig gråtmild...

Allt i ett konstant mest hela tiden.

Som vanligt. Helt enkelt...

Jag är så redo man kan bli nu.

Inte hoppas, inte tror. Jag ÄR...

Hej framtid; Du är efterlängtad och välkommen...

Jag har saknat dig.

Jag är i mål nu så jag äntligen kan ta mig vidare och framåt. Jag är tillbaka där det började fast på ett helt annat sätt. Ett bättre? Det återstår att se...

Men att få börja jobba på Stockholm vatten igen det känns som om det finns ingen annan väg; Jag har nog i mitt stilla sinne varit på väg dit igen hela tiden. På väg tillbaka. Det är nog inte kemi jag brinner för; Mer VATTENkemi i alla dess former. Stockholm vatten har påverkat mitt val av studier, Stockholm vatten har varit en stor del i hela mitt yrkesverksamma liv. På gymnasiet, alltså när jag var 18 år, gjorde jag mitt specialarbete på Stockholm vatten. Jag var ute på Lovö vattenverk och gjorde en jämförande studie av två analysmetoder på prover från olika punkter från själva vattenverket. Jag älskade det jag gjorde, men ack så rädd och tvivlande på mig själv och min förmåga. Efter gymnasiet så sökte jag in till universitetet och sökte även jobb på Stockholm vatten. Veckan efter jag påbörjat mina universitetsstudier ringde de från Stockholm vatten och ville ha dit mig på intervju, men jag sa nej eftersom jag redan påbörjat mina studier. I kemi...

På universitetet fastnade jag för de kurser som innehöll mycket laborerande; Provtagning och anlyserande. Att undersöka ta reda på saker och presentera anlysresultat, sen det där att dra slutsatser...det finner jag fortfarande komplicerat eftersom jag är så grymt noggrann och skeptisk! Jag behöver tydliga trender som kan enkelt verifieras.

Jag läste kurser som kretsade kring vatten på ett eller annat sätt, så även där kom det in i bilden och fördjupade mitt intresse...

Den anlytiska delen vann tillslut så jag blev analytisk kemist för att få hålla på med spännande instrument.

Sen blev jag klar med studierna, eller ja.. NÄSTAN klar eftersom jag ju fick jobb på ett analyslaboratorium medan jag kämpade med min examensrapport. Jobbet tog överhand och rapporten blev bortprioriterad men jag trivdes! På Analytica, som labbet hette, blev jag kvar i två år sen var det dags för omorganisation och jag var sist anställd och fick gå. Men då dök det upp! Chansen att få jobba på Stockholm vatten! Och jag bara visste att DET jobbet måste jag ha. Och det fick jag. Där blev jag sen kvar i 12 år...

Jag har alltid trivts på Stockholm vatten som arbetsplats i helhet, vissa arbetsuppgifter har väl varit för rutinmässiga för mig egentligen för att jag skall trivas fullt ut, men mitt trygghetsjag har alltid vunnit så det var bra. Då...

Sen försämrades ju min hälsa gradvis under åren jag jobbade där, och så var jag mammaledig, drabbades av mitt livs värsta sorger under perioden; Det hände alldeles extremt för mycket på det personliga planet. För mycket av det negativa, så det satte så klart sina spår...

Så att katastrofen var total när det blev tal om uppsägningar är väl en lätt underdrift; Vad i helvete skulle det bli av mig? Stor som ett hus, arbetsförmåga till 50% tron på mig själv som alltid, alltid sviktar var väl i den djupaste avgrund man kan tänka sig...

Vad skulle det bli av mig?

Ja det vet jag ju nu. Allting föll på plats och det ena ledde till det andra.

Så nu är jag i mål. Nästan 4 år har gått och nu är jag alltså tillbaka igen.

Tillbaka för att avsluta på ett mer värdigt och frivilligt sätt?

Det återstår att se.

Nu börjar det.

Nu börjar det nya...

Nu.

Stundar nya tider...

Nu.