Återigen blir man varse hur olika vi alla är och hur olika vi tycker att man ska bete sig i olika situationer.

Det här med att svara på kalasinbjudningar. Speciellt om man tydligt angett att man vill ha ett svar om närvaro eller icke-närvaro. Helt klart svarar man då tycker jag. Respektlöst att inte svara anser jag även att det är.

Igår blev jag varse att man kan även vara av uppfattningen att endast om ett ja-svar lämnas så betyder det närvaro och hör man inget så betyder det automatiskt nej, och dessutom kan man tycka att det är respektlöst att avkräva svar för att personen kan ha noll intresse att närvara.

Det här med att man har olika sätt att förhålla sig till att svara på en inbjudan det har man väl märkt vid flertal tillfällen.

Men just det här diskussionstillfället fick mig att tänka på hur verkligen olika socialt liv vi alla har. Det är ofta jag hör föräldrar prata om hur alla dessa kalasinbjudningar bara väller in hela tiden. Har aldrig upplevt det inte som barn och inte vad gäller mitt eget barn heller.

När jag får en inbjudan, ja då är det nåt speciellt, det blir stort. Så även för mitt barn. Men att någonsin ha fått en inbjudan som man har "noll intresse" av att närvara vid, det har aldrig hänt mig. Eller jo... jag fick en inbjudan en gång till min namne som bor på samma gata som mig, men då hörde jag av mig för att inbjudan hamnat fel, och min namne har kommit över med en inbjudan som var avsedd för mig. Och visst, man kan ju må dåligt av en eller annan orsak som gör att det inte känns lockande att gå, men när jag hör noll intresse då tänker jag mig att man ser en inbjudan och tänker "Åhh neeej inte till den". DET har aldrig hänt mig.

Sen så inser jag ju att mitt tänk att icke-svar betyder att man kommer inte kan anses som gällande och det måste jag ju erkänna att jag kanske använt mig av ibland, och så har jag glömt att lämna svar och sent ute har jag säkerligen varit också. Där måste jag garanterat bättra mig enligt mina egna regler.

Sen kan jag väl köpa att man visst inte kan eller för all del inte vill komma och då kan det ju vara jobbigt att lämna ett nej-svar, DÅ kan jag gå med på att det är respektlöst att avkräva ett "Varför kan du inte?" Man måste kunna acceptera ett nej utan att veta orsaken till det.

Sen har jag svårt för "kanske" svar också, om det inte efterföljs av ett klart besked när det närmar sig. Det är ju helt klart att föredra framför ett icke-svar dock...

Jag erkänner villigt att detta är ett känsligt ämne för mig eftersom jag aldrig tillhört de populäras skara, populär på så sätt att jag måste prioritera vad gäller val av sociala aktiviteter.

Det är bra att bli påmind ibland hur extremt olika vi faktiskt kan vara ibland...

Vaknade med ett ryck imorse och var totalt utmattad men ändå med en sorts lättad känsla. Drömmen kom till mig genast när jag insåg att jag faktiskt var vaken. Slutscenerna var de som kom till mig först.

Jag hade gömt mig i en garderob i väntan på att bli överfallen av en "person" som såg ut som en superhjälte och som hade laserpistol eller nåt liknande som vapen. Jag var väldigt rädd och hade panikkänsla över vad som skulle hända om de fick fast mig...

Tillslut insåg jag att gömma sig i just den garderoben jag satt var ganska meningslöst eftersom det som doldes var typ mitt ansikte bakom en tröja som hängde där och själva dörren var persienn, jalusiaktig och gick ner endast till magen...så jag var ju så gott som synlig!

I samma sekund jag insåg detta kom inkräktaren nersusande på ett rep genom ett krossat takfönster och landade på mig. Allt gick blixtsnabbt men ändå extremt, extremt långsamt fast inte i ultrarapid? Skumt... När han damp ner på mis så fann jag mig ståendes vid ett litet hallbord och där stod en ölflaska som jag tror var oöppnad och full. Den uppenbarade sig för mig på ett väldigt reklamässigt sätt och jag tänkte Aha! Och tog flaskan och låtsasslog inkräktaren i huvudet. Ja, för jag hade ingen som helst styrka fast jag försökte ta i så jag sprack. Men detta myggbetsslag gjorde så inkräktaren blev groggy och ojjade sig rejält... ojojojoj...ajajaj... och vinglade till. Då kom jag på att jag bara måste mörda honom för att slänga ner honom över räcket på den typ inomhusloftgång det hela utspelade sig på. På samma hallbord som ölflaskan låg nu en liten vass sax. Jag släpade den ojjande inkräktaren låååångsamt till bordet för att ta saxen och sätta igång att mörda honom. Jag hade kopplat ett sorts kramstrypgrepp runt halsen på honom och skulle börja sticka honom med saxen. Men jag hade ingen som helst kraft och stack först i axeln, men lyckades inte ens rispa huden! Sen på nåt sätt lyckades jag på något tryckande sätt "punktera" honom, dock utan att det kom nåt blod! Men jag fick in nån sorts rytm och kunde känna hur saxen trängde in trots att jag fortfarande inte hade nån som helst styrka! Känslan var att jag hade "kommit på knepet utan att använda styrka". Till slut blev han livlös så jag kunde få honom över räcket...

Där vaknade jag...

Innan den här "slutscenen" pågick en annan historia där jag var förtvivlad över att inte få följa med i nåt sammanhang. Men allt där är bara ett virrvarr och strakast som dröjjer sig kvar är känslan av total övergivenhet och den har dröjt sig kvar hela dagen...

Jag är tacksam att jag så sällan kommer ihåg mina drömmar för de gör mig som sagt helt utmattad!