Återigen blir man varse hur olika vi alla är och hur olika vi tycker att man ska bete sig i olika situationer.

Det här med att svara på kalasinbjudningar. Speciellt om man tydligt angett att man vill ha ett svar om närvaro eller icke-närvaro. Helt klart svarar man då tycker jag. Respektlöst att inte svara anser jag även att det är.

Igår blev jag varse att man kan även vara av uppfattningen att endast om ett ja-svar lämnas så betyder det närvaro och hör man inget så betyder det automatiskt nej, och dessutom kan man tycka att det är respektlöst att avkräva svar för att personen kan ha noll intresse att närvara.

Det här med att man har olika sätt att förhålla sig till att svara på en inbjudan det har man väl märkt vid flertal tillfällen.

Men just det här diskussionstillfället fick mig att tänka på hur verkligen olika socialt liv vi alla har. Det är ofta jag hör föräldrar prata om hur alla dessa kalasinbjudningar bara väller in hela tiden. Har aldrig upplevt det inte som barn och inte vad gäller mitt eget barn heller.

När jag får en inbjudan, ja då är det nåt speciellt, det blir stort. Så även för mitt barn. Men att någonsin ha fått en inbjudan som man har "noll intresse" av att närvara vid, det har aldrig hänt mig. Eller jo... jag fick en inbjudan en gång till min namne som bor på samma gata som mig, men då hörde jag av mig för att inbjudan hamnat fel, och min namne har kommit över med en inbjudan som var avsedd för mig. Och visst, man kan ju må dåligt av en eller annan orsak som gör att det inte känns lockande att gå, men när jag hör noll intresse då tänker jag mig att man ser en inbjudan och tänker "Åhh neeej inte till den". DET har aldrig hänt mig.

Sen så inser jag ju att mitt tänk att icke-svar betyder att man kommer inte kan anses som gällande och det måste jag ju erkänna att jag kanske använt mig av ibland, och så har jag glömt att lämna svar och sent ute har jag säkerligen varit också. Där måste jag garanterat bättra mig enligt mina egna regler.

Sen kan jag väl köpa att man visst inte kan eller för all del inte vill komma och då kan det ju vara jobbigt att lämna ett nej-svar, DÅ kan jag gå med på att det är respektlöst att avkräva ett "Varför kan du inte?" Man måste kunna acceptera ett nej utan att veta orsaken till det.

Sen har jag svårt för "kanske" svar också, om det inte efterföljs av ett klart besked när det närmar sig. Det är ju helt klart att föredra framför ett icke-svar dock...

Jag erkänner villigt att detta är ett känsligt ämne för mig eftersom jag aldrig tillhört de populäras skara, populär på så sätt att jag måste prioritera vad gäller val av sociala aktiviteter.

Det är bra att bli påmind ibland hur extremt olika vi faktiskt kan vara ibland...