Vilken energikick jag fått idag.

Att jag aldrig lär mig att feedback och konstruktiv kritik faktiskt är något positivt och inte av ondo. Fast...när jag tänker till lite så är ju faktiskt målet med det här examensarbetet just det... att lära mig det. Inte att briljera akademiskt, utan just DET att bli mottaglig för kritiken. Det är ju faktiskt det jag har satt upp som mål för mig själv: Att ta kritiken och avsluta.

Jag fick kritiken att " väldigt mycket är väldigt bra skrivet" och sen att det var lite rörigt och osammanhängande på vissa ställen och det visste jag ju och kände själv och det kan förbättras.

Och sen fick jag höra "Ja då förstår jag varför det tagit sån tid, vad bra att all den datan finns redan, men då är det ju bara att summera det"

"Detta är definitivt ett uppsats material"

Kan inte riktigt förklara hur enormt skönt detta känns!

Sen är det ju jobbigt att inse det här personlighetsdraget jag har som verkar vara så jävla svårt att förändra:

Jag förringar mig själv å det grövsta och litar inte ett uns på min egen förmåga. Jag drar mig undan och låter alla andra komma före. Kan inte ta plats för "inte kan väl jag inte..."

Socialt har jag fungerat väl i gruppen, men inte på det arbetsrelaterade planet... jag vill inte störa och vill inte ställa onödiga frågor och just detta har resulterat i en miss som kunde avhjälpts ganska enkelt så hade jag haft lite klarare resultat vid en av undersökningarna.

Men nu vet jag hur äckligt svårt jag har för det fast jag verkligen förbättrat mig på den punkten enormt, så nån gång kanske det lossnar helt...

Sen måste jag faktiskt erkänna att jag faktiskt inser att när det gäller den organiska kemi biten så det faktum att det inte gick så bra helt enkelt beror på att jag faktiskt saknade kunskap och erfarenhet och att detta inte gör "mig" värdelös.

Nåväl, mycket jobb återstår tyvärr, men det SKA gå!

Jag lever i ett vacuum för tillfället och botar ångesten med promenader. Det är ju bra.

Idag ska jag ÄNTLIGEN ha ett möte med professorn och gå igenom mitt urusla manuskript till nån sorts exjobbsrapport.

Är inställd på ett arbete som innebär en helt omskriven rapport, för det är så svårt att skriva på engelska.

Har ägnat mig mest åt att försöka trygga min ekonomiska situation i nuet så energin går åt till det och jag gör det som krävs av mig på jobbsökarfronten. Lite lustigt det där med att leva i nuet; Jag gör det på det enda plan i tillvaron som det betraktas fult att göra det: Det ekonomiska.

Nåväl, har varit på soc så vi får väl se hur de bedömmer det. Det är verkligen ett rent tillfälligt behov så jag hoppas jag får några kronor. Sen har jag sökt diverse fonder/stipendier och SJÄLVKLART hoppas jag ju få drömbeloppet jag fick förra hösten med chansen är väl minimal.

Å andra sidan intalar jag mig själv att detta är året som jag för sista gången kommer vara i behov av att söka dessa allmosor.

Jag säger till mig själv: Snart kommer jag ha ett jobb, och det känns sant.

Det som jag har ångest för är att jobbet nog inte kommer ha det minsta att göra med mitt patetiska försök att skaffa mig en examen, så det kommer vara bortkastat...

Ja, ja. Ansökningar skickade och viktiga möten inbokade så de närmaste veckorna är helt okej.

Jo, sen var det ju det där med den utdragna tanden som fortfarande gör ont! Ja, inte tanden då eftersom den är borta, men på stället. Kollade ordentligt igår och det ser ut som man ser benet. Det kan ju tydligen orsaka smärta. Så det blir väl ytterligare ett besök...

Att ha smärta är ju en riktig "downer" för humöret kan jag ju gott konstatera...

Bajs!