Har hittat mina gamla texter på nätet idag efter att ha blivit medlem i bloggdinosaurierna.

Denna text är aktuell. Så väldigt aktuell eftersom jag och Leo skall besöka Överviktsenheten vid Astrid Lindgren imorgon. Jag försöker och försöker att vara öppen och inte kritiserande och framförallt så vill jag att han ska slippa gå igenom all förnedring jag själv fick genomgå i hans ålder...yngre var jag ju faktiskt.

Inlagd på sjukhus utan att någon egentligen förklarade varför jag låg där. Jag var inte "sjuk" och konstig mat fick jag och ingen efterätt fast alla andra barn fick det. Annorlunda. Fel.

Tjock var jag och hade alltid plyschbyxor som visserligen var bekväma. Men annorlunda... Fel.

Åh så svårt....

990314 kl 18:40

Det var en händelse som jag reagerade över på kaféet idag som jag tänkte reflektera lite över. Då jag kommer ifrån Stockholm så kan jag väl redan från början klargöra att jag med kaféet INTE menar kafé opera, om nu någon händelsevis skulle tro det. Med kafé menar jag ett kafé som min moder har på helgerna, och där jag ofta hjälper till.

Det hände en sak där som har anknytning till det ämne som ligger mig närmast om hjärtat. Ämnet är således viktrelaterat. Det kom in ett sällskap som skulle njuta av en eftermiddags fika efter några timmars friluftsliv. Ja, att de varit ute en stund antog jag eftersom först i sällskapet kom travandes en pojke med ett stort leende på sina läppar och alldeles rosiga kinder och en snorig näsa! Han var väl säkert i fem års åldern skulle jag tippa. Glad var han som sagt, glad som man är när man är liten och får gå på kondis…

De hade visst varit där förut för han hälsade så glatt på mamma. Mamma kände igen honom också. Den här helgen har vi serverat våfflor, brukar inte göra det i normala fall. Det var det som hade lockat in sällskapet. Den lilla pojken var väldigt rund… "Hej på dej Du!" sa han till mamma… "Jag ska ha en våffla jag. Och Apelsin saft!" Pojkens mamma sa genast : "ja, ja...men vi ska bara ha EN...du får dela med morfar. Du får inte äta en hel. Tänk på att du bantar!" Pojken noterade inte kommentaren än… utan hjälpte sin mamma att hälla upp kaffe i koppar. Satte sig vid bordet och väntade på våfflan. Pratade på som bara den gjorde han. När våfflan sen serverades och modern delade den i två så blev han såklart upprörd och började gråta och ville ha hela. De talade ännu mera om för honom att han inte får äta så mycket, inte en hel. Ja, han vart riktigt grinig till slut och ville inte ha någonting, inte saften och inte den halva våfflan, utan grinade bara. Jag hörde inte mera av konversationen bara lite lösryckta ord. Men jag fick i alla fall uppfattningen att morfadern inte var helt nöjd med hur mamman hanterade situationen. I vilket fall som helst så slutade det med att en ny våffla beställdes in och pojken fick en hel. Han fick äta den medan modern pratade på om hur illa det skulle bli när de skulle väga sig i morgon. Förmodligen var väl pojken med i nån sorts behandling.

Till slut så röt han åt mamman " Kan du vara tyst nu! Jag vill inte prata om det där!!!"

Åhh.. Som jag kände med den lilla pojken. Förstår precis hur han kände sig. Skuld, skuld, skuld… Livsfarligt att koppla ihop såna känslor med födointaget. Det slutar illa då…

Det måste vara skitjobbigt att vara förälder i såna situationer. Hur ska man bete sig? Barn älskar ju godis och kakor och bullar. Såna saker är ju förknippade med festliga tillfällen, vilket sen kopplas ihop med en lyckokänsla. Att då slänga ur sig till ett barn så som mamman ovan gjorde, är ju som att säga: "DU är annorlunda du får inte vara glad för sånt som andra är glad över!!" Personligen anser jag att det är helt fel att påpeka för ett överviktigt

barn så DIREKT att barnet måste gå ner i vikt. Jag tror det blir alldeles för fel då…

Jag uttalar mig av egen erfarenhet. Får liksom motsatt effekt.

Ja, ja… händelsen berörde mig, jag ville säga något klokt både till pojken och hans mamma. Jag vågade inte. Jag hade för den delen inte något klokt att säga…

Du duger som du är!!!

 

Annelie

30 augusti 2011 08:02

Oj, wow, det gjorde fysiskt ont i magen att läsa det där.. Igenkänningsfaktor 2k.
Jag blir verkligen illa berörd när jag ser liknande, om än mer diskreta, situationer i vardagen idag. Hur både samhället och föräldrar, säkert omedvetet, skuldbelägger ätandet och den njutning som kan komma med att äta något riktigt gott. Jag tänker så mycket på hur det påverkar barnen som vuxna, men också hur svårt det måste vara att sätta gränser utan att det automatiskt blir ett skuldbeläggande..

Jag hoppas det går bra för er på Astrid Lindgren idag! Kram!

http://malinsstorasyster.blogg.se

 

Anna

31 augusti 2011 15:29

Maria, jag hoppas att det gick bra för er igår. Jag tror att det är jättebra att du har egna erfarenheter, just för att inte skuldbelägga, förnedra eller genera Leo utan bara vilja hjälpa honom på bästa sätt.

http://annzah.blogg.se

 

Mamma Muu

31 augusti 2011 22:15

Maria, du gör så bra du kan. Leo också. Och jag hoppas verkligen att dina upplevelser av hur det var inte ska behöva bli hans. Kramar!

http://loke.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilket bättre sätt att starta det nya året genom att avsluta något gammalt och avdankat? Tack och hej!     ...

Då Jag försöker ta mig framåt men försvinner i mängden, blir undanskuffad. Når aldrig fram... Men blicken är fokus. Nu Jag har vänt om. Försöker tränga mig förbi och bort, blir bortmotad. Vet inte vart jag ska ? Och blicken är tom. ...

Prinsen bad om att få cykla till Vällingby redan på lördagkvällen. "Jag kan ju cykla så får jag en liten cykeltur!" Vilket stärkande argument för en som uppmanar till all sorts aktivitet. Jag nappade ju självklart på idén... På söndagsmorgonen vakn...

Varför?

Du är så totalt jävla pantad din vidriga ursäkt till mänsklig livsform. Fatta att dina vidriga tankar lyser igenom och förgiftar allt som är normalt och lugnande... Du är rakt igenom totalt rutten. Försök acceptera det så kan alla andra gå vid...