Dag 10 Mina syskon

Jag har förmånen att ha syskon, hela två stycken till och med, en bror och en syster.

Nu måste jag ju erkänna att jag var ju inte världens lyckligaste när de föddes dock... ;-)

När min bror kom till världen hade jag nyss fyllt 2 år så det var ju en rejäl omställning på hemmaplan när det helt plötsligt var en annan skrikande liten figur som fick total uppmärksamhet där hemma. Och brodern presenterades efter mamma hade varit hemifrån i minst ett år! Ja så kändes det väl för en tvååring antar jag, trots att frånvaron nog var max 1 vecka...

Jag straffade mamma hårt när hon väl kom hem och ignorerade henne totalt under en period och det var bara pappa som dög när det gällde viktiga saker som tröst och nattning. Så de hade det nog inte lätt mina kära föräldrar, en tjurig tvååring och en nyfödd med kolik. Jag hade ju varit lugnet själv! Sällan skrikit ens vid spädbarnsåldern; Så ovanligt att pappa spelade in det på band! Med brodern satte de nog helst öronproppar i.

Jag var stillsam och kröp aldrig utan jag satt väl mest tills jag började intressera mig för att gå, då testade jag och ställa mig och sen började jag knata...

Brodern kröp nog väldigt tidigt, tror han gick redan vid 9 månaders ålder och där fanns det inte mycket lugn i den lilla kroppen, han var ett mycket aktivt barn... roade sig med att ta av sig fulla bajsblöjor och sitta och leka med, eller gå och öppna kylskåpet och ta med sig diverse flaskor till sängen och sitta och gegga och ha skoj med! Så olika det är vi... helt klart... :-)

Och det har fortsatt så, att vi är motpoler....jag skötsam, lugn, duktig i skolan, noll tonårsrevolt... Han, busig, hitta på hyss, skoltrött, skolkande och diverse konflikter i tonåren.

Men det löser sig tillslut ändå! Han kom på själv att han var i fel sällskap, fick anpassad skolgång och arbete. Idag är han husägare, far till 3 otroligt fina killar har världens bästa sambo. Ett bra jobb och otroligt duktig på att bygga saker. En som ställer upp på sina närmaste till 100%, en person som jag är stolt över att kalla min bror!

Syster kom lite som en sladdis, jag var 8 och brorsan 6. Jag var livrädd att jag skulle få en vild liten retsticka till bror till så jag deklarerade tydligt för mamma att blir det en bror så flyttar jag hem till mormor....

Jag tyckte verkligen det var hemskt att vi skulle få ett syskon, för jag visste ju minsann vad mamma och pappa hade haft för sig, och det var ju avskyvärt!! (minns så starkt hur verkligen hemskt jag tyckte att det var, att dom hade haft sex!)

Nåväl, det blev ju en syster iaf! (Tack gode Gud! ) så jag kunde ju bo kvar hemma iaf... fast jag ropade hej lite för tidigt visade det sig... ;-) Hon kanske inte var riktigt lika energisk och full av hyss, men hon var en bestämd och envis liten dam med ett bestämt humör! Och vi har haft våra duster genom åren; Ja,ja...har kanske varit lite väl hårdhänt mot henne ibland...det började väl typ när hon var dryga året och jag drog hennes arm ur led när hon envisades med att följa efter mig i luciatåget! Hur pinsamt som helst ju! (*host* okej, det är väl inget jag är direkt stolt över såhär i vuxen ålder...men jag var ju bara 9!! ;-))

Men nu är vi vuxna och jag är också mycket stolt att ha henne som syster. Hon har hittat sin perfekta partner och precis påbörjat studier för att bli lärare! Vilket är mycket beundransvärt då hon faktiskt också är medelålders numer och inte haft samma förtjusning till studier som jag haft. Också hon en person som ställer upp på nära och kära till 100%...

Och syskon är verkligen ett sånt stöd att ha när föräldrarna är borta...

Så, det var lite om mina närmaste det...

Imorgon kommer det ÄNTLIGEN avslöjas vad jag har i min väska....

;-)

 

Syster

25 november 2010 12:14

Medelålders jo jag tackar.. Men än är jag väl inte där va??

 

Maria

25 november 2010 12:44

Joo...när man passerat 30! Okej...yngre medelålders då...och är man gift så är man definitivt medelålders... ;-)

 

Mamma Muu

25 november 2010 16:16

Åh, jag kan knappt vänta tills imorgon! :-) Härligt att två som finns där till fullo för en. En gåva!

http://loke.bloggagratis.se

 

Ewa Olsson

25 november 2010 21:58

Jag har sju syskon och vi håller ihop alla 7 och visst är man ett stöd för varandra när inte föräldrarna finns bland oss.Jag älskar alla mina syskon,jag har Bullerbypojkarna som mina stora bröder(Olle,Bosse och Lasse) är inte det bra va.Ha det Maria!Hälsa Prinsen.Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilket bättre sätt att starta det nya året genom att avsluta något gammalt och avdankat? Tack och hej!     ...

Då Jag försöker ta mig framåt men försvinner i mängden, blir undanskuffad. Når aldrig fram... Men blicken är fokus. Nu Jag har vänt om. Försöker tränga mig förbi och bort, blir bortmotad. Vet inte vart jag ska ? Och blicken är tom. ...

Prinsen bad om att få cykla till Vällingby redan på lördagkvällen. "Jag kan ju cykla så får jag en liten cykeltur!" Vilket stärkande argument för en som uppmanar till all sorts aktivitet. Jag nappade ju självklart på idén... På söndagsmorgonen vakn...

Varför?

Du är så totalt jävla pantad din vidriga ursäkt till mänsklig livsform. Fatta att dina vidriga tankar lyser igenom och förgiftar allt som är normalt och lugnande... Du är rakt igenom totalt rutten. Försök acceptera det så kan alla andra gå vid...