Dig är jag rasande på för att du ploppar upp när det behagar och sen bara försvinner när det inte passar...

Dig vet jag inte riktigt hur jag ska nå fram till...

Och hur du tänker blir jag inte riktigt klok på?

Och Du... du sa väl ja men menade väl nej. Som vanligt då...

Och Du. När jag tänker på dig blir jag mest besviken på mig. Över min satans envishet som gör mig blind...

Och Du. Det var ju du som först fick mig trilla dit på vackra, vackra ord...

Och Du. Tja...Du har faktiskt bleknat.

Så herregud. Det finns väl kanske nån sorts hopp ändå.