Jag tog på mig min nyfunna långa kjol. Jag var så glad att jag hittade den...så lång... så täckande! Bara tårna som syntes och sitter så löst och ledigt men ändå rakt...

Jag tog på mig den och gick ut för att handla. Jag måste ju testa. Inga superslimmande supertajts på, utan endast bara ben som inte syns!

Trodde jag...

Jag tar ett par steg utanför porten och inser ju då att man går ju lite fortare när man är ute; Man tar lite längre steg...

Då tittar jag ner när jag tar ett längre steg och så ser jag hur det syns! Det där nedre partiet av mitt ena ben tittar fram som nån oformlig, missfärgad äcklig köttmassa under kjolkanten. Försöker sakta in så det inte åker upp så mycket. Den där glädjekänslan har hastigt förbytts mot rusande puls, dunkande huvud och magknip blandat med illamående...

Tänker att jag går in och byter om. Men nä...jag bitter ihop. Biter ihop käkarna, håller nästan andan och stirrar ner i marken. Stänger av och koncenterar mig på målet och hoppas det inte är allt för många som går samma väg...

Det går bra. Den mest akuta paniken lägger sig men obehaget är kvar. Felkänslan har mig i sitt grepp. Tar mig hem och sätter mig i soffan och tjuter...

Ska det vara såhär?

Ska jag ha det såhär i tid och evighet?

Jag orkar inte det...

Jag orkar fan inte det....

Jag som kände mig så fin, så fin....