Allt är så bra i tanken. Sen när jag väl kommer mig för och gör så ångarar jag mig i samma sekund och mår hemskt illa. Men jag vill ju så då ska man ju utmana sig själv och det brukar ju sluta väl när jag bara kan sätta min livliga fantasi åt sidan.

Men fan vad energikrävande och ångestframkallande det är.

Blir inte mer specifik än så eftersom det är ett mönster jag har kring det mesta jag företar mig. Det är jobbigt och jag får för mig att det enda sättet att mildra är att utsätta mig för det obehagliga. Fast fan vet ibland...

***

Jag kontaktade AF idag och höll på att krevera lite när handläggaren sa att det dröjer för hon saknar kunskap om vad som gäller för hon är inte utbildad ännu och hon tror att hon kanske har nån kollega som vet...TROR!

Men lyckades få fram vad det är som är viktigt att veta från båda håll för att det ska komma igång.

Kan inte fokusera på nåt annat innan jag får besked om det här.

Väntan är krypande och obehaglig...

Vi får följe från centrum för vi bor rätt nära varandra. Trots den korta promenaden blir vi tvungna att stanna vid flera tillfällen pga av hennes värk.

"När blir det bra?"  frågar hon. 

"När ska man få lite lugn?" 

Och hennes fråga förföljer mig; Vad svarar man nån som kämpat hela livet och som tragiskt kommit fram till:

"Det spelar ingen roll vart i världen du bor. Är du svag bruten kvinna är du ingenting värd..."

Inget svar. Men jag lyssnade i alla fall.

Jag lyssnar. Tar till mig och berörs.

Men vad fan svarar man?

När blir det bra?