Att vara stor som ett hus gör att man är osynlig.

Man tar upp mycket plats rent fysiskt men det är ingen som SER dig.

Dom som ser dig dom ser inte dig utan dom stirrar på dig.

Dom förfasas.

Alla andra slår ner blicken och ser till att inte stöta och komma för nära.

Det är väldigt skönt på ett sätt för man får breda ut sig utan att någon riktigt ifrågasätter eller blir sur.

Man får vara för sig själv och inte bli störd.

Fast man kanske behöver bli just sedd...

Så nu när jag inte är stor som ett hus längre så känns jag mer i vägen, folk ger mig arga sura blickar och tycker jag är ivägen.

Jag måste trängas med kreti och pleti och blir störd mest hela tiden.

Jag blir sedd, fast jag egentligen inte behöver det längre...

Absurt.

Att vara bitter och odräglig känns så mycket naturligare än att se på omvärlden med nån sorts glättig positivism.

Är det nu.

Imorgon känns det tvärtom.

På eller av plus eller minus.

Vad fan ska man med mellanlägen till?

Att hjärnan känns som om den skall implodera vilken sekund som helst på grund av invasion av förkylningsvirus kan ju visserligen ha något att göra med sinnestillståndet.

Och pengar.

Och oro för framtiden.

Och avsaknad av kroppskontakt.

Och oviljan att försöka hitta.

Sånt här borde man kanske skriva för byrålådan och gömma undan?

Känner inte för det.

Är förkyld, uttråkad och understimulerad på alla jävla plan du kan tänka dig!

Äh.

*snyter mig och tar en FisHerman*