Dåligt med uppdateringar men det betyder att jag mår BRA! Behovet av skriva avtar ju då...

Jag har nu gjort min ångestladdade bukplastik och är såhär långt så fruktansvärt nöjd. I och med den har jag hittat ett nytt ledord: SYMMETRI.

Mmm....morfin...

Att slippa ha en degklump hängandes ned på halva låret gör att jag kan se på mina ben med lite blidare ögon, se det otroligt rynkiga på låren som lite småcharmigt. Och navel? Vad ska man med det till? Den rynkiga lite fladdriga men väldigt SYMMETRISKA magen ser ju ut att ha en navel ändåså. Och så har jag ju känsel kvar efter den så det kliar i "den" med jämna mellanrum.

Och bråcket är borta! Ingenting som väller ut och blir en stenhård klump! Symmetri...

Av alla operationer har den här varit den mest besvärliga på många plan. innan kunde jag aldrig riktigt finna ett lugn eller fokusering pga av den väldigt negativa attityden från kirurgen. Fokus fann jag väl på ett sätt eftersom han gjorde mig så ARG tillslut med sin negativitet. Rädslan blev till ilska och det funkar ju som framåtdrivande tack och lov...

Sen blev det ju komplikationer som han lite förutspått, men då var han ändå inte inne på linjen som akutkirugen var och tyckte nästan att det var ett felaktigt beslut att öppna mig igen för att stoppa blödning. Han verkar vara en person med starkt kontrollbehov har jag börjat förstå, men också verkligen vilja vara på den säkra sidan. Så hans kompetens tvivlar jag inte en sekund på och det är ju ändå primärt...

På operationsdagens morgon hade jag blivit lovad att få göra den sista duschen på sjukhuset och skulle befinna mig på plats redan 6:30. Jag var där i god tid och sa att jag skulle få duscha, blev ändå hänvisad till dagrummet. Inte förrns 7:15 kom kirurgen och hämtade mig och sa att jag skulle vara på op om FEM MINUTER!

Duscahndet var viktigt så det blev till att praktiskt taget hoppa ur kläderna och slänga sig in i duschen och skrubba sig i rekorfart med det antibakteriella. Håret hann jag också med! Tror nästan jag sprang halvnaken där i korridoren på KS! Men jag var bara försenad ett par minuter... kirurgen hade rutat på magen innan duschen vad som skulle karvas bort så väl i sängen med bultande hjärta av stress blev jag iväkkörd till operation.

Där fick jag smärtstillande och penicillin och en tjusig operationsmössa. Hälsade på narkospersonalen som kikade ner i halsen och där ser det tydligen väldans prima ut numer ur narkossynpunkt. Det är skönt.

Kirurgen som skulle fixa bråcket kom och klämde lite på magen också och sen var det dags att åka in i op-salen.

Där fick jag kliva ur sängen och klättra upp för en liten trappa oach lägga mig på bordet som var föruppvärmt så det var riktigt skönt faktiskt. Personalen hälsade och sen gav de mig spruta som gjorde att man kände sig varm glad och snurrig. Sen sa de gonatt och sen minns jag inget förrns de väckte mig på uppvaket. Fascinerande!

Tröttare än tröttast när man vaknade och en tyngd i kroppen som man blivit överkörd av ett tåg eller nåt. Kan tänka mig att det känns så iaf. Fick strumpor och sen var det ju det vanliga "ska vi försöka upp och hoppa lite och kanske gå på toa?"

Tack och lov blir jag inte illamående av narkos men trött och snurrig är man ju... Tog mig upp i stående men attans vad det spännde och drog i magen! Fick sitta i en toarullstol, dvs en med toasits som de rullar till toaletten. Lyckades med våld klämma ur mig ett par droppar. Då använder man bukmusklerna upptäckte jag. Aj...

När man har ett snitt i bukmuskelaturen så upptäcker man hur mycket man faktiskt använder sig av muskelaturen i det området. Typ till varenda rörelse man någonsin gör! Aj. Trots smärtlindring...

Började rätt tidigt känna att jag hade ovanligt ONT på vänster sida av buken. Var också väldigt, väldigt trött. Tröttare än vad jag minns från de tidigare operationerna. 

Väl på avdelningen så försökte de ju som vanligt få igång mig och efter ett par timmar så kändes det väl hyfsat ok att försöka ta mig till toaletten med en gåstol. Kämpade mig dit och lyckades klämma ur mig ett par droppar genom "våld" igen. När jag var klar så snurrade det till rejält och jag blev alldeles kallsvettig och svimmade inte men fick sätta mig på toan och ringa på klockan och det snurrade rejält. När de öppnade toadörren så såg de tydligen att jag inte mådde så bra. Var tydligen attans blek...

Yrseln stillade sig och jag tog mig själv tillbaka till sängen. Hade väldigt ONT. Och ringde efter mer smärtlindring, men de var lite skeptiska och bara hänvisade till att "du har fått väldigt mycket redan på uppvaket" :-(

Smärtan ville inte ge med sig riktigt på vänster sida och jag minns inte riktigt om det här var natten mellan den 12-13 eller natten 13-14, men då ringde jag åter efter smärtlindring och var redo att slänga alvedonen i huvudet på dem när de kom med det för det hjälpte inte! Sen hade det svullnat upp rejält på vänster sida på venusberget och ömmade rejält på vänster sida och då tillkallade de faktiskt akutkirurgen. De öppnade lite på maggördeln och kollade och klämmde. Det var hårt och gjorde ONT. Då gav han bedömningen att det måste öppnas igen NU.

Då jäklar blev jag rädd. En operation till? En nedsövning till? Rädd, rädd, rädd. Och så infernaliskt ensam kände jag mig då. Jag kommer dö ensam och ingenvet om det då i det ögonblicket. Tänkte jag, Och det kändes helt fruktansvärt...

Och ont hade jag. Och de rullade ner mig och de pratade om toa och hela mitt inre var inställd på att jag redan var död. Typ...

Då innan inrullandet på akutopsalen ville de få mig att resa mig ur sängen för att gå på Toa och jag hade inte gått på Toa på flera timmar så jag var kissnödig, men jag hade ONT och skulle ju dö så jag bara stirrade uppgivet och började stortjuta. Då förstod de äntligen hur förvirrad jag var och då var de helt underbara och lugnade mig rejält. De skulle sätta kateter när jag var sövd och jag protesterade inte fast jag tycker det är vidrigt med kateter. Men det är ju bra så man slipper tänka...

Om de ljög för mig eller ej skiter jag fullständigt i, men akut teamet förklarade att det är realtivt "vanligt" att öppna upp för att stoppa blödningar. Det lugnade mig och dödsångesten släppte...

Vaknade och ännu tröttare den här gången. Nu hade jag kateter så ingen som flåshurtigt hejjade på att man skulle ta sig ur sängen mer "ta det väldigt lugnt" fick jag höra...

Jag skrev en statusuppdatering i stil med OM det nu är så annorlunda och mer riskfyllt att operera någon som mig så kanske man blivit behandlad lite "annorlunda" efteråt?

För jag kan inte låta bli att tro att de smärtor som uppkom vid rörelse vid uppstigande till toa och dyl har spelat roll att blödningar uppkom, det kändes ju som nåt slets upp liksom..jag vet inte.

Jag vet bara att jag var den enda som fick höra "ta det lugnt" istället för "upp och hoppa" efter akutöppningen där de hittade ett blodkoagel och sytt igen några kärl och bränt igen vissa andra...

Var fruktansvärt trött fortfarande och då tog de mitt blodtryck och ett blodvärde vilket visade 110/50 (LÅGT!) och Hb 82 (Kvinnor ska helst ha över 120) så då beställdes blod! Jag behövde påfyllning...

Smärtan hade dock avtagit rejält och svullnaden var på tillbakagående...

Blodet gjorde susen och jag fick tillbaka lite färg och tröttheten avtog. Fick starkare smärtlindring och påfyllning när jag bad om det utan knorr. Nu började allt kännas på rätt väg igen...

På torsdagen kom det blod från dränageslangarna och såret så då blev jag satt på fasta för då trodde man en stund att jag behövdes öppnas ytterligare en gång! Men här ville min kirurg avvakta lite för han trodde att det nog bara var ett läckage från slangarna och inte rent blod, utan att sårvätskan bara tagit en annan väg. Jag kände mig fortfarande piggare och piggare dock, men hann att bli lite orolig ytterligare en gång...

Men kirurgen hade rätt! Blödningen stillade sig och blodtrycket stabilt och Hb påväg upp! Smärtan var också avtagande hela tiden, så mer blod och plasma fick jag och jag blev piggare och piggare.

NU var jag verkligen på rätt väg igen. Nu ville jag själv komma ur sängen, men de stressade mig fortfarande inte utan fick ta det helt i egen takt. Kateter bort och stod brevid när de bytte madrass och bäddade rent. Förstod då att jag inte var helt piggelin fortfarande för efter den lilla ansträngningen var jag helt slut!

Men efter allt det där har jag piggat på mig rejält och blev av med en av dränageslangarna på hemgångsdagen och den andra mycket tidigare än vad kirurgen trodde, så i grunden måste jag ha ett fantastiskt läk-kött! Och jag är så tacksam att narkos inte påverkar mig nämnvärt och att morfin inte ens verkar fucka upp magen på mig! *peppar, peppar* Jag är som gjord för att karva och skära i... ;-)

Det är helt underbart att ha blivit av med fladderflagisch klumpen på magen och slippa bråcket i kläm. Dock vågar jag ännu inte tro på helt att bråcket är ok eftersom jag fortfarande har den tajta gördeln på mig, men det är säkert helt ok...

Det blev långt.

Symmetri mina vänner... DET är lycka det!

Jag- Symmetrisk! :-D

 

Anna

24 juni 2012 11:31

Oj, vilken resa du fick vara med om! Men slutet gott allting gott och det verkar ju fantastiskt skönt att ha det gjort :)

http://annzah.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilket bättre sätt att starta det nya året genom att avsluta något gammalt och avdankat? Tack och hej!     ...

Då Jag försöker ta mig framåt men försvinner i mängden, blir undanskuffad. Når aldrig fram... Men blicken är fokus. Nu Jag har vänt om. Försöker tränga mig förbi och bort, blir bortmotad. Vet inte vart jag ska ? Och blicken är tom. ...

Prinsen bad om att få cykla till Vällingby redan på lördagkvällen. "Jag kan ju cykla så får jag en liten cykeltur!" Vilket stärkande argument för en som uppmanar till all sorts aktivitet. Jag nappade ju självklart på idén... På söndagsmorgonen vakn...

Varför?

Du är så totalt jävla pantad din vidriga ursäkt till mänsklig livsform. Fatta att dina vidriga tankar lyser igenom och förgiftar allt som är normalt och lugnande... Du är rakt igenom totalt rutten. Försök acceptera det så kan alla andra gå vid...