"Genom att begränsa sin kontext till att bara gälla likasinnade uppnår man normalitet.
Det kan vara livsfarligt, men det kan också vara livsnödvändigt. Varje människa har behov av att åtminstone tillfälligtvis få uppleva sig normal." 
/Jonas Gardell

Det är ju så. Det är så träffande och igenkänningsfaktorn är så rysligt hög...

Jag läser "Torka aldrig tårar utan handskar" och jag inser att påtvingat utanförskap handlar om att ge sig själv rätten att leva så man förlorar behovet av att ständigt sträva efter att "vara som alla andra" och vara det man är.

Nämligen sig själv utan att oroas...

Och om detta är det mycket jag vill säga, men orden behagar inte formera sig till något begripligt...

Snart har jag ett papper som jag kanske kan rama in och hänga upp på väggen där det står att jag har en fil.kand i kemi.

Och till vilken nytta?

(förutom den enorma tillfredsställelsen att ha slutfört någonting...den är maxad)

Men för övrigt?

Att den här utvecklingstjänsten inte blev av stack hål på mig.

Ett stort jävla hål som känns omöjligt att täta.

Jag sprack och vet liksom inte hur jag ska bli uppfylld igen?

Är inte riktigt min grej.

Ständiga distraktioner och sidospår som måste följas.

Både i tanke och handling.

Och pappershögarnas kvävande mordiska utseende når min näthinna och skapar hjärtklappande gastkramande ångest.

Men inte fan orkar jag för det.

Det gick bra idag på intervjun. En hel kvart pågick den! Sen kommer jag bli kallad till en introduktionskurs som är en hel halv dag. Jag fick presentera min pedagogiska idé och jag var ju tydligen inne på rätt spår över hur man ska tänka och det är ju bra.

Men det där med att brinna för att jobba med barn, det kan ju inte riktigt påstå att jag gör. Men att få lära ut och väcka nyfikenhet, DET kan jag gå med på...

Såklart är det högstadieskolor det saknas vikarier.

Men får ju testa. Kanske kommer det vara det roligaste jag någonsin gjort?

Jag hoppas oron i kroppen bara är PMS. Hoppas verkligen det...

Det är den där förlamande känslan att aldrig nå riktigt ända fram. Det där gastkramande som tar strypgrepp och gör det förjävla svårt att andas.

Det är ju DET som gör det så svårt...

Det som gör det så svårt att se längre än näsan räcker.

Såklart.

Detta ständigt återkommande problematika...

Jag pratade med prinsen igår och märkte att han var ledsen och frågade vad det var.

- Jo, jag berättade för dem att jag inte köpt något för pengarna jag fick sist för att du lånat dem och då blev de sura på dig...

Jag förstår rekationen på det. Det gör jag verkligen. Jag är sur på mig själv att jag har känt mig tvingad att göra så. Men jag kan inte hjälpa att det det känns tokigt att låta prinsen handla upp sina pengar när han kommer hem med kontanter och det var tomt i skåpen och jag vet att han handlar "bara för att handla". 

Men vi har pratat om det och han har gjort en lista där han skriver upp vad jag är skyldig. Och när jag lånat har jag ALLTID betalt med ränta; Lånar jag 100:- får han oftast 150:- tillbaka så fort jag får in pengar. Vi har ett system. 

Det är den efterföljande konversationen som gör mig (oss) ledsen...

-Oj då. Men du vet ju att jag alltid betalar tillbaka till dig och vi hade ju pratat om det här och att du skulle se det som om att du försökte spara pengarna för att kanske samla ihop till nåt större eller hur?

- Ja, jag VET det mamma och jag sa det också. Men då frågade dom "vad gör mamma nu? Jobbar hon eller?" och då sa jag nej men hon söker hela tiden. Och då sa dom "Jaha, ja då kommer ju du aldrig få tillbaka pengarna igen..." och jag sa att det kommer jag visst det....

Sen sa han inte mer, men jag är nästan helt säker på att allt sas i en högst ogillande ton gentemot mig, och det känns TUNGT...

Jag är inte stolt över hur det är men jag vet att det måste bli så ibland. Mina föräldrar var tvungna att ta åtminstone mina sparpengar men de försökte alltid sätta in igen.

Men i detta är jag SÅ jäkla glad att han berättade för mig. För ett år sen hade han inte sagt något utan hållt det för sig själv som han nog fått göra vid flera tillfällen genom åren fast då har det handlat om min vikt...

Min kloka fina prins...   

Klart att det var FÖR bra att vara sant. Såklart det inte finns pengar. Klart jag borde fattat det.

Är liksom desperat.

Har liksom svårt att se klart...

Jahaja...

Allt är så bra i tanken. Sen när jag väl kommer mig för och gör så ångarar jag mig i samma sekund och mår hemskt illa. Men jag vill ju så då ska man ju utmana sig själv och det brukar ju sluta väl när jag bara kan sätta min livliga fantasi åt sidan.

Men fan vad energikrävande och ångestframkallande det är.

Blir inte mer specifik än så eftersom det är ett mönster jag har kring det mesta jag företar mig. Det är jobbigt och jag får för mig att det enda sättet att mildra är att utsätta mig för det obehagliga. Fast fan vet ibland...

***

Jag kontaktade AF idag och höll på att krevera lite när handläggaren sa att det dröjer för hon saknar kunskap om vad som gäller för hon är inte utbildad ännu och hon tror att hon kanske har nån kollega som vet...TROR!

Men lyckades få fram vad det är som är viktigt att veta från båda håll för att det ska komma igång.

Kan inte fokusera på nåt annat innan jag får besked om det här.

Väntan är krypande och obehaglig...