Vägskäl. Eller något liknande. Så mycket nytt som hägrar där framme, som andas glädje, som andas hopp...som är det jag vill.

Men ändå...på annat plan är det liksom över, det som var har varit och det blev bra men inte som jag tänkt. Känner mig lite sorgsen och frutkansvärt lycklig på samma gång.

Det gör mig gråtmild...

Allt i ett konstant mest hela tiden.

Som vanligt. Helt enkelt...