Förändring var orsaken till att vi skulle besöka Väddö i första hand. Jag skulle bli intervjuad av en föredetta kurskamrat som håller på med ett projekt om förändringsarbete och då sammanställt ett litet frågeformulär som hon gärna ville ha besvarat.

Som vanligt har jag ju då väldigt svårt att se förändringar eftersom jag ju har mitt sätt att allt måste ske under minsta möjliga motstånd då såklart definierat av mig själv. Med det sagt så är jag högst medveten om att mitt sätt troligtvis inte betraktas som "minsta möjliga motstånd" av flertalet. Men det är MITT sätt.

Förhoppningen var ju att vi skulle få se ett Väddö i vårdräkt, men vädrets makter hade en liten annorlunda önskan; Det blev ett Väddö i vinterskrud istället. På ett sätt passande eftersom just det året vi var där var det en ovanligt kall och långvarig vinter. Men lite udda kändes det dock...

Vi satt på första parkett i de nya dubbeldäckarna som numer trafikerar sträckan sthlm-norrtälje. Snöfritt och vår...

Ju längre norrut vi kom...ju mer vinter.

På Väddö var det riktig vinter!

Det var härligt att kliva in på skolan igen och mötas av välkända ansikten! Vi hade turen att vara där samtidigt som gamle rektorn, en riktigt cool typ som Leo alltid gillat också. (Kan ju friska upp ert minne och nämna att första skoldagen på Väddö så hade ju Leo spanat in vem det var som bestämmer på skolan och letat upp rektorn för att fråga efter extranyckel när han låst sig ute! :-D) Så det var kul...

Det börjar verkligen bli en vana nu att folk inte känner igen mig och min lärare som inte tittar till tappade kilon var tom hon tvungen att erkänna att även hon såg nu...

Och såklart så träffade vi fina Britsy som ju Leo betraktar som sin reservstorasyster... :-)

Härliga möten och intervjun gick bra. Sen hann vi med att käka lunch där också. Gott som vanligt.

Jag tog mig även till vågen, den där mackapären som jag hade sån ångest över att kliva upp på vid anländandet till Väddö då det begav sig. Nu är vågen min vän och bekräftade tydligt och klart att jag har förlorat 135 kg i kroppsvikt...

Ett sant och riktigt värde som säger mig att jag har 10 kg kvar tills jag når min drömvikt, en siffra som varit så svåråtkomlig och svävande i det dolda. Näst intill omöjligt, men nu är det inom räckhåll.

Så tillbaka till det där med förändring? Tja. Så totalt och så omvälvande. Japp, allt är förändrat!