Att möta rädslor sägs ju vara framåtsträvande.

Jag måste väl erkänna att det är så.

Jag lyckades trots obehagsklumpen i magen och hjärtklappningen (fast i och med att mitt hjärta nu är ett unikt organ så är det mer en imaginär hjärtklappning...)(hmm...undrar om kroppen luras av ickesnabbtslående hjärta så stresshormonpåslaget blir mindre?)

Jag lyckades beta av ca en tredjedel av min telefonlista.

En av tredjedelarna kunde jag inte ringa för där blev paniken för stor då hon som ständigt påminner mig om mina tillkortakommanden upplyste mig i allt för stor grad om vilken idiot jag varit som över huvud taget kommit på tanken att söka just det jobbet när det så tydligt framgår i arbetsbeskrivningen att jag ju saknar behövlig kompetens. Det låser sig en aning när man hör den förmaningen omochomochom igen. Liksom.

En annan av trejedelarna hann jag inte med men får försöka igen nästa vecka.

Men den tredje tredjedelen fixade jag! Den tredjedelen resulterade i en anteckning att jag hade hört av mig och verkligen visat intresse och en spontan telefonintervjuv till en annan tjänst eftersom den jag sökt redan hade annan sökande tillsats.

Det gav utdelning.

Återigen var jag tvungen att uppfinna hjulet. Men så är det. Jag är sån.

Det enda är väl att jag åtminstone inte uppfinner samma hjul gång på gång...

Får jag hoppas.

Så. Just idag är jag åtminstone stark.