Jag mår lite fysiskt illa att jag har låtit så lång tid passera och inte fått mitt e jobb godkänt. Den här kväljande känslan blev lite förstärkt när jag efter lite meljande med studiorektor på instutionen fick svaret att "skicka över rapporten med rättelser och ändringar så bedömmer jag den" efter att jag klargjort vad jag hade kvar för att kunna slutföra. Den förstärkta känslan kom sig av att jag vet, jag VET att jag har slängt alla papper och tom rapporten när jag flyttade för 4 år sen. Jag VET eftersom jag tog ett aktivt beslut att "nej, det här kommer jag aldrig bli klar med, varför ska jag ha det kvar när jag mår dåligt att titta på det?"

Eller jag sparade disketterna med rådata och själva rapporten, för att ha nåt' kvar. Och jag höll rapporten i min hand länge och tvekade, men slängde den till sist.

Allt jag har kvar är en titel på en diskett: "Retentionsmeknaismstudier i RP-HPLC för PCB'er mha molekylmodelleringar och kemometriska beräkningar".

För disketten är TOM eller datorn säger att den måste formateras och det har jag inte gjort för när man formaterar så raderar man ju...

Det är FEMTON år sen jag höll på med det här. När jag tittar på filerna och tabellerna så fattar jag ingenting och att då kunna göra rättelser och ändringar känns ju lite avlägset?

Så jag mår lite fysiskt illa över det faktum att jag inte tog tag i det ordentligt DÅ för 10 år sen när jag faktist gick på en alumni-träff och pratade med min handledare, och som peppade mig lite. Det var i november 2000. Det var innan decenniet av prövningar rullade igång...

Det är från den synvinkeln det lätta illamåendet kommer. Annars känns det mer som befriande att få göra något annat, något nytt istället. Göra något som kan leda in mig på andra vägar istället; Frågan är bara vad? När jag kollar mina poäng och vad jag läst så är jag bara behörig att få göra ett arbete i analytisk kemi, eftersom det bara är där jag har fördjupat mig, men analytisk kemi är ju ändå ganska brett...

Vi får se vad det blir...

Mindre än 2 veckor kvar till op....