Jag har fått tid för OP2...SHIT.

Jag har VALT det själv och jag VILL göra det, men det hindrar inte att paniken och oron kommer krypande...

Jag visste att det skulle bli snart då kallelsen väl damp ner i brevlådan och jag hade nästan ställt in mig på en veckas respit, men det blev 3 så jag är väldans tacksam för det.

Det jag oroar mig mest för är OM det kommer bli öppet snitt, för jag kollar på min mages rörelser när jag rör på mig framförallt från liggande till stående och kan bara tänka "Hur faen skulle det kunna läka??" :-O

Och jag veeet att man inte ska oroa sig för saker som man inte kan påverka och yada,yada, yada....but i'm the worrying kind!

Baka paj och tina kräftor...