Inbillar jag mig.

Såhär:

När jag fattar tycke är det permanent: På ett eller annat sätt...dröm, hopp finns ALLTID kvar.

Jag har hellre överseende med än avfärdar om jag tillåtit mig att tycke uppstår.

Jag kan inte släppa taget, men visst...den solida järnkättingen förvandlas gradvis till en tunn, tunn spindeltråd men de är ju på sitt sätt de starkaste av trådar så ni förstår ju läget...

Så fatta tyngden, fatta önskan av att reeboota hela systemet. Total amnesi...

Vore skönt.

Vore väldans skönt...