Det känns som om jag inte har så mycket mer att säga i det här halvoffentliga.

Det jag vill orera om kan jag inte formulera på vettigt sätt ändå, då känns det riktigt meningslöst....

Jag väntar fortfarande på att min hjärna ska reboota och göra sig av med en herrans massa onödiga filer som stjäl både plats och prestanda från arbetsminnet.

Men den är en seglivad sak. Ganska ovillig till omstart och harvar liksom på i sitt malande drönarläge istället.

Och tålamod ja. Det är ett ord för mig som ter sig rätt obegripligt. Det ingår kanske i den där rebootprocessen av hjärnan? Jobbigt är det att ha den bristen. Och sen det där att sakna tålamod men ändå prisa långsamhetens lov. Tja, ni hör ju själva vilka jävla konflikter det kan leda till...

Nåväl, jobbet funkar utmärkt.

Och DET är väl liksom huvudsaken.