Och det gör att jag helt tappar andan och hakan och allt annat man kan tänkas tappa i förvåning. I förundran. I oförstående.

Hur gör man? Hur gör man rätt?

Allt som är rätt är fel. Eller känns?

Min upplevelse? Hur vet man?

Som sagt; det är så mycket jag inte begriper eller förstår...

Det känns som sju svåra år...

Vrida sig lös med klös och andas sig fri under ös.

Jorå, rimstugan har öppnat...

Nej, men allvarligt...

Sociala sammanhang, sociala spel, sociala koder...

Var dig själv men fatta för fan vad som sker,

Våga fråga men räkna för fan inte med att få nåt svar...

Var dig själv! Men stick för fan inte ut för mycket...

Avvik inte. Var egen men inte udda,

Kom igen nu liksom? Sådär gör man väl bara inte när man är vuxen?

Vaddårå? Evigt ung! Aldrig bliva stur...

Gud så barnsligt. Så omoget..

Om inte.

Fan vad tillknäppt. Fan vad tråkig!

Herregud man måste ju leva lite också eller hur?

Det ligger hos dem, inte hos dig men det är fan dig det är fel på...

Jag tycker det är knepigt.

Bara lite så...

Helt enkelt.

Totalförvirrande...