Hoppfullt möte på AF. Solen skiner så promenadlusten infinner sig. Väl hemma ringer jag om en räkning för att säga att pengar kommer på måndag, men får nej och får en föreläsning i hur värdelös man är när man inte kan betala i tid och man "får minsann se till att lösa det på något sätt". Detta var andra gången så jag var liksom lite extra värdelös. Och så vips var man nere och krälade på botten igen.
Förlåt mig för mina urusla prioriteringar; Förlåt mig...

Parterna i målet blickar lika oförstående på varandra och tänker: "Hur fan kan man resonera som så?"

Det är så det är, i den bistra kalla oförstående verkligheten....

Bli aldrig FATTIG; Det är dyrt som fan...