Dag 21 Ytterligare ett ögonblick...

(OBS Mycket lång text idag...)

Så passande att just den här rubriken är idag; På 10 års dagen sen min ängel Josefins födelse och dödsdag; Ett ögonblick som skakade om min värld.

Och naturligtvis ligger glädjen i att blicka framåt att inte blicka bakåt, eller förresten...för mig är tillbakablick viktigt för att göra saker begripliga och meningsfulla i nuet och i framtiden.

Känslan av sorgsenhet kommer ju först, när jag väl ser vad det sorgsna kommer ifrån så lyfter jag fram det, erkänner det, blir ledsen och sen försvinner det. Jag stannar aldrig kvar i det, men jag erkänner att det finns.

Så har jag tolkat KASAM...

Kännsla Av SAMmanhang

Så här skrev jag efter fyra år:

5/12 2004

Klockan har passerat midnatt. Hon är kvartöver tolv och det är den 5/12, Sven har namnsdag vilket betyder att Leo har namnsdag och det är fyra år sedan jag låg på gyn akuten på KS. Jag kan inte fatta att det har gått fyra år sedan det hände, det känns verkligen som igår, det känns som om allt som har hänt efter det hände innan. Kanske för att jag ser på det här som början till vägen mot kaos?

Ja... för fram till det här ögonblicket flöt mitt liv på jag bara hängde på och tänkte "det här blir nog bra", jag sökte efter något, ville uppleva saker. Kanske inte så märkvärdiga saker för den som är äventyrligt lagd, men nog äventyrliga för mig. Saker som var riktigt onda, sånt som gjorde ont, det hände liksom aldrig.

Men just den här decemberdagen hände alltså någonting som inte skulle hända. Inte när man kommit så långt i graviditeten, det var ju dom första 12 veckorna som var riskfyllda, inte sen. Ju...

Och här följer tankar från den "mörka tiden"

14:11 2000-12-06

Igår klockan 6 på morgonen föddes mitt barn. Mitt barn var dött när hon föddes. I den läkarvetenskapliga världen räknas inte mitt barn till att vara ett barn. I den världen är hon ett "icke färdigutvecklat foster". Min Josefin valde att komma ut i den här världen alldeles för tidigt och klarade sig naturligtvis inte. Hon dog innan hon var helt och hållet ute. Hon var inte redo. Men visst var hon ett barn. Jag såg det. Jag rörde vid henne. Jag höll i henne. Hon fanns. Jag såg det vackra hos henne. Men det blev inte mer än så...

Den tomhet,den sorg som jag känner kan inte förklaras. Jag har drabbats men jag förstår ingenting. Jag fattar inte. Vad var det som hände?

VARFÖR?

17:16 2000-12-07

Jag frågar, inte för att i första hand få svar utan för att jag behöver grubbleriet. Jag behöver få älta. Jag behöver få tänka på det. Jag behöver spela upp allt som hände i huvudet. Jag vet inte om det leder till något. Vet inte om jag får några svar. Vad jag vet är att jag vill aldrig glömma det här. Alltså, jag vill att det ska finnas med mig hela tiden, vill inte bara glömma och gå vidare. Jag vill lära mig leva med det. Jag känner mig stark och snusförnuftig ena sekunden medans jag sekunden vill bara lägga mig ner och skrika och gråta. Det blir att jag brister ut i gråt bara sådär. Jag är nog självisk just nu, men det är jag för att jag känner att jag behöver vara det. Vi hanterar sorgen och förlusten olika han och jag. Och just nu vill jag bara acceptera mitt sätt och sörja, därför går det inte att prata om det. Med honom. Det kanske går om jag bara försöker, jag gör nog fel, men jag vill inte prata för att hitta lösningar jag vill prata för pratandets skull. Jag tar en sak i taget. Det har visst bara gått två dagar sedan det hände, men det känns redan som en alldeles hel evighet. Jag förstår mig inte på tiden? Borde man kanske inte skriva här om det inträffade? Borde jag hålla det för mig själv? Borde jag säga att jag orkar inte dela med mig? Borde jag säga att det var nedlagt på obestämd framtid? Skulle alla normala göra så? Jag känner mig ju aldrig normal så varför skulle jag handla normalt nuför då? JAg startade ju det här i terapi syfte en gång i tidernas begynnelse, det här att fläka ut sig offentligt på nätet. Det har ju hjälpt mig därför fortsätter jag. Att fläka ut mig. Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag väl någonsin drömma om att detta var ett ämne jag skulle någonsin beröra i mitt ordbajseri. Men nu är det så...

13:49 2000-12-08

Mitt namn är Maria och jag är 29 år och förlorade mitt första barn i Tisdags morse klockan 6. Mitt barn visade sig vara en flicka och vi hade redan bestämt att om det var en flicka skulle hon heta Josefin. Så mitt barn Josefin finns inte längre hos mig, ett annat öde valdes åt henne så hon var hos mig i min mage fram till den 21:a gravidetes veckan. Sen så var det något oförklarligt som gjorde att hon kom ut. Död.

Jag försöker fråga varför, men får bara till svar att det går inte att säga. Det finns ingen förklaring. Det gör mig frustrerad. Jag vill ha ett svar på vad som gick fel, men det verkar som jag aldrig kommer att få det. Hur slutar man grubbla på det?

Allt gick så fort. Så svindlande fort. Det känns som en hel evighet sen men när jag tittar på almanckan så talar den om för mig att det hände för fyra dagar sedan. Vad är fyra dagar i min normala tid. Ingenting. Men nu är det som ett helt liv har passerat...

Jag var på jobbet och skulle gå på toaletten. Jag hade haft en ökande mängd flytningar i underlivet de senaste dagarna, men ingenting som jag tänkt närmare på för de var inte missfärgade eller illa luktande, bara irriterande för att trosorna blev blöta. Och det kunde ju vara normalt mindes jag att jag läst, så inte gjorde jag något för att kontakta MVC, det var ju säkert ingenting speciellt. Men så där på jobbets toalett kliade det till och jag fick liksom lust att krysta. Och då hände det något. Jag kände hur något ramlade ner. Något var på väg ut. Orolig meddelade jag mina arbetskamrater hur det kändes, och de ringde genast till akuten. Men jag blöder inte, var jag noga med att poängtera. Jag blöder inte tänkte jag. Då kan det inte vara så farligt. Tänkte jag. Det är lungt försökte mina arbetskamrater intala mig. Säkert ingen fara. Det är nog bara livmodern som halkat ned lite, det hände mig. Säkert ingenting att oroa sig för. Allt är bra ska du se.

Visst. Allt är bra tänkte jag. Ska nog kolla upp det. Det är ju bra att få reda på att allt står rätt till. Få det bekräftat. Nog bra att åka in. Japp. Bäst...

Jag fick sällskap i en taxi till akutmottagningen. Där blir man som vanligt inte insläppt förrns man visat att man är kreditduglig. Känns det som iaf. Det första som frågas efter när man slussats vidare till gynakuten är kvittot. Du har väl betalat? Annars blir det ingen hjälp...Så sägs det inte, men så känns det. Jag hatar det här systemet. Jag vill inte blanda in pengar i min oro. Men det är så det funkar...

Naturligtvis lång väntan på akuten, men sen så blev jag äntligen insläppt för undersökning. Jag satt mest och tänkte under väntetiden, att så onödigt att jag är här och ska ta upp deras dyrbara tid. Det är nog inget fel på mig. Att det under tiden hade börjat synas spår av blod när jag gick på toaletten, ökade bara min oro minimalt. Hade ju inget ont ännu ju...

Det är svårt att undersöka mig eftersom jag är stor och kraftig så det blev ultraljud med än gång. Och det var tydligen svårt för den jourhavande läkaren att titta så hon fick tillkalla sin kollega. Han fick fram bilden och jag såg mitt barn som rörde på sig. Det lever tänkte jag och drog en liten lättnadens suck. Det går bra att kliva ner nu sa herr allsmäktig doktor efter det att han petat och känt lite där nere. Jag kände när jag klev ner från den utsatta gyn stolen att det kändes fortfarande som om det var något på väg ut....

När jag står där naken på underkroppen framför dem, kommer de fram till mig och säger hur det står till med mig. Hur läget är. Jag står där utan trosor. Detta är vad mitt minne lagrat av de orden som sades till mig....

"Jaha..nu är det ju som så att det har öppnat sig lite. Och det är inte så mycket man kan göra åt saken. Du kan ju gå hem och hålla tummarna att allt går som det ska. Kanske öppnas det inte mer än så här men det är svårt att säga. Och som sagt, det spelar ingen roll vad du har gjort och vad du gör framöver, händer det så händer det. Jag kan ju säga åt dig att du ska vila men det spelar som sagt ingen roll! Och du ska veta att vi tråkiga vetenskapsmän ser ju inte riktigt på detta som ett barn ännu utan ett outvecklat foster så ingenting görs för att rädda det, om ett par veckor hade det däremot varit annorlunda. Vi har våra gränser vi...

Så du får ju bestämma själv nu om du vill lägga in dig under observation, för vi gör som sagt inget eller om du vill hem och hålla tummarna..."

...

Jag vet inte var jag befann mig när jag fick de här orden slängda i ansiktet på mig. Vaddå inte göra något? Finns det verkligen ingen ting att göra? Jag stod där tårarna rann, vet inte om jag fått på mig på underkroppen. Tror inte det. Stod där med tårarna rinnande och naken underkropp. Vad? Ska jag avgöra själv om jag skall hem? Tänkte jag. Måste jag besluta. Allt var bara vacuum...

Herr allsmäktig försvann. Och fru aningens mer empatisk doktor tog beslutet åt mig att naturligtvis skulle jag läggas in för observation...

Jag satt där i väntrummet. Gråtandes. Tankar som flög. Irrade. Ekade. Vaddå? Inget kan göras? Vad betyder det? Betyder det att...missfall. Jag? Allt har ju varit så perfekt? Vaddå inte kan göra något? NÅT måste väl gå att göra?

Vid 7 tiden på kvällen var jag inlagd på en avdelning. Hade fått eget rum med toalett i korridoren. Hoppet fanns fortfarande kvar. Pojkvän och föräldrar kom. Inte ensam hade sällskap. Kände väl att det var nog hel galet det här. Blodet hade ökat. Kände smärta som började krypa sig på, men ännu fanns hoppet. Förtvivlan. Hopp jag grät var lugn. Väntan. Kaos. Vaddå inget kan göras? Orden ekade fortfarande obegripliga i min skalle. Kunde inte begripa. Ville inte begripa...

Nu var det bara väntan som gällde. Föräldrarna försvann hemåt medans pojkvän var kvar. Han fick en säng inrullad så ahn kunde sova. Det bästa vi kunde göra var att sova...

Sen så kom värken. Men hoppet var kvar. Sen så gick vattnet. Då försvann hoppet...

Nu skulle det alltså ske snart. Vi blev informerade om vad som komma skulle. Att det kanske skulle synas rörelser när barnet väl var ute. Mera beslut. Ville vi se barnet? Jag måste få se. Jag som knappt känt av det livliga varelsen där inne. Jag måste få se att hon verkligen fanns.

Väntan och åter väntan. Värk som blev allt kraftigare. Smärtstillande som sattes in och gjorde mig groggy. Väntan. Ont. Ville hålla emot. Ville knipa åt, ville få henne att stanna kvar där inne. Ville att det skulle vara som vanligt. Kämpa inte emot, sa dom till mig. Det har satts igång nu. Det finns ingen återvändo...

Sen så kom det en annan typ av värk, en mer utdrivande. En som inte gjorde lika ont. Sen så var det över... hon var ute. Hon var död. Livet inuti mig var släckt. Värken var borta vilket kändes skönt, men minnet av varför smärtan var borta gjorde det ändå till obehag.

Sen så kom hon in. Rentvättad och fin lades hon på en kudde på min mage och vi fick vara ensamma med henne. Det kändes fruktansvärt men ändå underbart att få se henne. Mitt barn. Hon såg så butter ut, men ändå lugn. Vackra små händer som hon gömde sitt lilla lilla ansikte bakom. Jag vågade inte röra vid henne först, men sen förde jag mitt pekfinger över hennes lilla fortfarande varma kropp. Hon kändes mjuk och len. Jag lyfte henne för att känna på tyngden trots sin litenhet. Hon såg så vacker ut i mina ögon. Pojkvännen såg bara det skrynkliga och fula att hon liknande en gammal gubbe. Jag såg det inte...

Varför, varför, varför... frågan slutar aldrig eka i huvudet. Det känns så orättvist att jag inte fick lära känna mitt barn. Att jag inte fick ha min Josefin hos mig....

Hur kunde det bli så här?

 

Mamma Muu

6 december 2010 07:57

Fint beslut att inte glömma utan leva med. Tufft också. Kram.

http://loke.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vilket bättre sätt att starta det nya året genom att avsluta något gammalt och avdankat? Tack och hej!     ...

Då Jag försöker ta mig framåt men försvinner i mängden, blir undanskuffad. Når aldrig fram... Men blicken är fokus. Nu Jag har vänt om. Försöker tränga mig förbi och bort, blir bortmotad. Vet inte vart jag ska ? Och blicken är tom. ...

Prinsen bad om att få cykla till Vällingby redan på lördagkvällen. "Jag kan ju cykla så får jag en liten cykeltur!" Vilket stärkande argument för en som uppmanar till all sorts aktivitet. Jag nappade ju självklart på idén... På söndagsmorgonen vakn...

Varför?

Du är så totalt jävla pantad din vidriga ursäkt till mänsklig livsform. Fatta att dina vidriga tankar lyser igenom och förgiftar allt som är normalt och lugnande... Du är rakt igenom totalt rutten. Försök acceptera det så kan alla andra gå vid...